Fuck you världen

Vi sa fuck you världen och åkte norrut. Tog ledigt från jobbet bara sådär och slängde upp snowboarden på ryggen. Hoppade in i en bil och körde genom vinterkvällen upp till Vemdalen. Ägnade några dagar åt att åka bräda, dricka vin, basta och rulla oss nakna i snön, diskutera diverse världsproblem och somna utmattade.

 

Det är onsdag

Det är onsdag och när jag kommer hem gör Pernilla yoga. Lägenheten är nedsläckt men i vardagsrummet skimrar ljuset av de två ljuslyktorna från Orrefors som heter Hallon just för att de ser ut som hallon. Jag låter bli att tända någon lampa, slänger halsduk och mössa på hatthyllan och trevar efter en galge att hänga jackan på. Och så snör jag av mig skorna i mörkret och kommer på att det är ganska svårt att göra det. Smyger in i köket, ställer kassen med vad det nu var jag köpte när jag egentligen bara ville ha en anledning att köpa choklad på köksbänken och går in i mitt rum. Stänger, tänder i taket och sätter mig på sängen där jag jobbar en stund. När Pernilla har gjort klart yogan och jag stängt ihop jobbdatorn möts vi i soffan. Tänder fler ljus och pratar. Jag läser min bok en bra lagom stund, ett tag till och med, och sedan lyssnar jag på Allvarligt talat och lagar linsgryta med tomat och kokosmjölk. Vi kommer på att det är onsdag, lillördag faktiskt, och dricker lite rödvin till maten. Ett halvt glas räcker för att jag ska få magknip så jag lägger mig raklång på golvet och Pernilla sätter sig i fladdermusfåtöljen. Vi pratar om när morfar egentligen föddes och hur det måste ha varit att flytta från landet till staden och vi undrar om vissa män som lever idag tänker att det måste ha varit nice att leva förr, typ på trettiotalet, eftersom man som man hade ännu mer makt i ett samhälle vars patriarkala struktur liksom var i sitt esse. Förmodligen inte så många män som tänker så, hoppas vi.

Om att falla, om ramen, om yoga och ett linne med hål i

Jag faller från en väldigt hög höjd. Så hög att marken långt under mig är diffus och inte ens i olika färger. Marken, jorden, världen är en enda enfärgad enhet och jag faller mot den. Faller genom luften med magen mot marken, armarna och benen utåt och blicken framåt, mot horisonten. Där går solen upp eller kanske ner och jag faller snabbt. Känner vinden och faktiskt inte kylan trots den höga höjden. Världen är orange och suddig och varm och fantastik och i min mage kittlar en känsla av liv.

När jag närmar mig marken och ska veckla ut fallskärmen går det först inte. Jag vet ju faktiskt inte riktigt hur man gör och jag hinner tänka att nu dör jag och hur ska det gå men sedan drar jag i en annan rem någonstans och fallskärmen vecklas ut och jag stannar upp i fallet. Det känns som att jag flyger uppåt, rycks mot himlen en kort stund innan jag börjar singla nedåt. Drar hårt i remmar på både vänster och höger sida och svingas som ett löv fram och tillbaka i vinden. Det känns okontrollerat och jag tycker om det. Landar i en hangar. En stor flyghangar någonstans i amerikanska delstaten Utah. Här möts jag av glada amerikaner och mitt läppstift är mörklila och jag tänker att det är riktigt snyggt och sedan vaknar jag.

Drömmen präglar min dag. Gör på något sätt att jag känner mig fri och trygg, känslor jag inte haft på ett tag. Äter lunch med Felix och pratar om idéer och presenter. Och äter världsagod ramen och skrattar åt att Felix säger att han måste börja öva när han egentligen menar att han behöver börja träna. Då behöver en verkligen träna, om en inte ens vet att det heter så. Nog för att en övar kroppen, men ändå. Och efter jobbet blir jag och Pernilla bjudna på middag, mamma har liksom dukat fram och lagt upp när vi kommer, och sedan håller jag mitt livs första yogaklass. Mer än femtio personer är där och jag är nervös och lycklig och det går fint och jag tänker att det här trodde jag inte för drygt ett år sedan, när yogan inte ens var en del i mitt liv. Nu är den onekligen en viktig del.

När jag kommer hem och har duschat kommer jag på mig själv med att ta på mig ett linne med ett hål i. Jag har tänkt slänga det flera gånger men av någon anledning alltid råkat lägga tillbaka det, fint ihopvikt, ovanpå de andra linnena i garderoben. Ett fint ihopvikt linne som snart skall förvandlas till en liten hög, när jag i förvirring och/eller stress febrilt någon morgon letar efter något att ha på mig. Ett linne med hål i känns ju inte helt perfekt alla dagar. Men ikväll tar jag på mig det. Struntar i hålet och tänker istället att ett linne som är så använt att ett hål uppstår, är ett ganska bra linne.

Att komma hem.

Efter ett par dagars avkoppling i Hälsingland känns det märkligt nog än mer avkopplande att komma hem. Mötas av sin bästa vän som hjälper till att bära upp alla ens grejer till lägenheten – att spendera en vecka i skogen kräver ju mer än trosor och strumpor liksom (snowboardkläder, rymdteleskop och yogamatta för att nämna några nödvändigheter). Andas i en lugn lägenhet med en god bok. Laga middag och äta den tillsammans. Titta på Woman in Black som äntligen kommit till Netflix (jag läste den för något år sedan och tyckte den var läskig och bra). Men en har ju inte sett skräckfilm på säkert tio år så det var tur att vi var två. Den var nämligen svinläskig och framkallade äkta, tryckande rädsla i bröstkorgen och gjorde det svårt att andas. Var tvungen att jämna ut obehagskänslan i kroppen efteråt genom att titta på Unbreakable Kimmy Schmidt för att överhuvudtaget kunna sova. Ändå drömde jag mardrömmar och det har jag inte heller gjort på flera år.

Idag vaknade jag i min säng. Inte i en bäddsoffa i huset i skogen. Jag vaknade under ett välbekant duntäcke med snö utanför fönstret. Läste denna artikel. Gick ner till gymmet där jag yogade och simmade. Handlade frukost och gjorde iordning och åt den. Bokade biobiljetter till i eftermiddag. Jag och Moa ska se Det vita folket. Och imorgon är det nyårsafton och så tar året slut i vanlig ordning och det har gått så in i helvetes fort och mycket har hänt. Flera livsavgörande händelser. Det känns ändå fint med något nytt. Även om det får mig att inse att kommande år är året jag fyller tjugosex. Ändå ganska nära 30. Och jag vet inte ens vad jag ska bli när jag blir stor.

Vintergatan

Vintergatans tjocka band av bomull slingrade sig över den aldrig så någonsin stjärnklara natten. Jag stod barfota i rimfrosten och lämnade nakna avtryck under mig. Upptinade fotavtryck i gräset som var hårt av frost. Vid en närmare titt verkade marken var täckt av lika många stjärnor som himlen. Marken glittrade nämligen av iskristaller. Men de tolv eller femton minusgraderna påverkade mig inte särskilt. Min kroppstemperatur var långt över det vanliga och om min kropp ångade varm tjock rök. Bastun hade tinat upp mig ordentligt.

När vi i bastun diskuterade universum ställdes inte helt oväntat frågan ”men vad fanns före Big Bang?”. Trevande svarade någon (jag) ”vakuum” men var lika missnöjd med svaret som jag var nöjd över att ha fått se Vintergatan. Det är väl därför en kan bli religiös konstaterade vi och tänkte inte så mycket mer på universum. I alla fall inte just då.

ugglan

En uggla flög lågt över vägen när vi rullade in genom samhället. Vingslagen var långsamma och vida, och ugglans tunga kropp verkade oproportionerlig. Ungefär som en humla. Liksom för tung för att flyga.

Om ädelgranen, magontet och ett krossat patriarkat

Det blir december och jag julpyntar. Pernilla kommer hem från Berlin. När jag bakar lussebullar en dag fastnar mina fingrar i elvispen. Jag skriker och skriker och rycker tillslut ur sladden. Bultande röda fingrar men väldigt goda bullar. Vi ser alla Star Wars-filmer och jag blir förkyld igen. Sågar ner en av granarna på balkongen och klär den i vardagsrummet. Det är en fantastisk ädelgran. Och jag jobbar för mycket och får ont i magen av stress och en dag kan jag inte göra annat än att vända påväg till tåget för att jag har så ont i magen. Vaknar mitt i natten och kan inte sova. Bara mörk ångest sveper omkring i den tysta lägenheten. Jag lyssnar på podcasts i ett par timmar tills jag tillslut somnar om. Och så kommer snön och så försvinner den och ersätts av glittrande frost som ersatts av grå himmel och fuktig asfalt. Jag köper en GoPro och börjar gråta av besvikelse när jag inser att den varken har sökare eller display. Vilken kamera saknar båda? Är förtvivlad och ilands-deppig men kommer över det när jag inser att appen man kopplar till kameran och kan använda som extern display faktiskt fungerar rätt bra. Pernilla och jag har ihopflyttningsfest. På festen improviserar vi ihop ett quiz som handlar uteslutande om oss och vi älskar att stå i centrum och den som vinner quizet får slå sönder den fenomenala pinatan vi införskaffat och döpt till Mr P (förkortning av Patriarkatet). Charlotte är den som slår sönder patriarkatet. Krossar det ordentligt och ut regnar godis och alla blir överlyckliga av godiset och liknelsen. Och jag tittar på jukalendern som är fantastisk och helt plötsligt är det bara en vecka till julafton. Jag skriver packlista och längtar efter ledighet. Sväljer bort ångest och försöker fokusera på att andas.

En paus

När livet går så snabbt att en inte hinner med är det viktigt att ta paus. Till exempel genom att åka till en lugn och bitande kall europeisk stad. Med en vän som en gillar. Och ägna dagarna åt att promenera, äta och dricka. Titta på gamla hus och huttrande tränga sig in i små butiker där en kan kika på grejer och värma sig. Gå på julmarknad och dricka glögg i solskenet på ett torg. Spatsera runt i de fantastiska gamla judiska kvarteren bland trendiga små butiker, ett och annat veganskt matställe och hundratals år gamla synagogor. En liten paus i Krakow, med en fin Moa. Såhär såg det ut:



















Kravlösheten och stanken

Den mest övergripande känslan är kravlösheten. Här är tempot och ambitionerna låga, humöret dämpat och fraserna och ropen få. Det är lugnt, kort sagt. Här känns det enkelt att varva ner och ingen förväntar sig stordåd. Om ens några dåd alls. Allt en kan kräva är en billig lyxmiddag med många glas mousserande, följt av en okomplicerad drink. Den första okej, den andra så vedervärdig att en måste byta bar. Drink nummer tre fantastisk. Och så livemusik. Det är det härliga. Det mindre härliga men desto mer påtagliga är stanken. Stanken av rökt dött fläsk. Stanken av lik. Den letar sig genom gränderna och borrar sig in i kläder och hårbotten. Gömmer sig i näshåren och letar sig fram när en tror att kusten är klar. ”Vad är det som luktar?” tänker en kanske och sekunden senare är dödsångesten tillbaka. Dött djur. Lik. Överallt.

Häringe slott

Är hemkommen (åtminstone kroppsligt) efter underbart häng på Häringe Slott med fina kollegor. Liksom what’s not to like när det handlar om afternoon tea, höstpromenader, stora sängar, överdimensionerade badkar, rödvin, underjordiska gångar, biljard, sprakande brasor, hundmys, mycket skratt och umgänge i allmänhet? Och så lite mindfulness på det.


Något annat

Helt plötsligt börjar ett nytt kapitel. Mamma kramar om mig mitt i vardagsrummet, som är annorlunda nu – på väggen där de två tavlorna satt gapar ett stort område tapet med fula spikar i en osymmetrisk placering, och på varsinn sida om soffbordet står nya beiga soffor. På bordet finns inte längre hans oljelampa eller hans halvdruckna glas pepsi. I hallen står mina skor, endast. Och i sängen ligger ett duntäcke, inte två. Mamma säger att nu börjar ett nytt steg. Och hon kramar hårt och det gillar jag. Tycker om när folk kramas ordentligt. Blir provocerad av tafatta, hastiga, en lös hand på ryggen-kramar. Kramar som liksom inte låter två kroppar mötas (det är väl tanken?) utan bara medför ett hastigt möte mellan två axlar, kanske en klapp någonstans mellan skuldrorna, men inget mer. Helst vill jag att en kram ska hålla länge. Flera sekunder. Sådär så att den ena av de inblandade släpper taget och sedan ger sig in i det igen, eftersom hen märker att kramen är inte slut ännu.

Mamma kramar en sådan kram. En riktig. Och för första gången sedan beslutet för en månad sedan känner jag ett styng av verklighet. Jag förstår att det är på riktigt och att det kommer att bli annorlunda. Beslutet hinner ikapp mig och ligger som en liten klump i halsen. Jag sväljer ner klumpen och låter den sippra ut i kroppen. Nu börjar något annat.

Warsawa

Hemkommen efter ett par dagar i Warsawa. Vi har promenerat, druckit öl, sagt ”tak sobie”, ätit pirogis, bett restaurangpersonal ”to wrap it up”, ägnat tid på hotellets spa och tittat ut över stan från 30:e våningen på Palac kultury i nauki. Vi har också bastat ångbastu, undrat var alla människor är, gått runt i gamla stan, fikat på konditori, köpt små färska munkar och skrattat åt duvor som ätit allt utom kanterna på bortglömda brödskivor. Vi har åkt tunnelbana och taxi, hamnat på en bar där det spelades dragspel och dansades tills han som såg ut som en mördare blev utsläpad med magen hängande utanför tröjan och tills han som vi trodde var jultomten inte ens efter en halvtimme hade lyckats tända sin cigarett. Och jag har yogat och blivit förtjust i en hund som såg ut som en svartbjörn.

































Avstånd

En natt mitt i förkylningen vaknade jag av att jag hostade. Så jag fortsatte att hosta en stund. Och så snöt jag allt snor ur näsan och kastade ihopknöglade snorpapper på golvet. Gjorde detta om och om igen. Det är nämligen hemligheten med snor: det kommer alltid mer, hur mycket du än snyter. Det är som om det inte tar slut.

Hade svårt att somna om och rullade åt andra hållet i sängen. Tittade ut genom fönstret och såg en stjärna som sken starkt mot den blåsvarta himlen. Som en ensam eldfluga, stilla vilande i luften utanför sovrumsfönstret. Nyfiken som jag var tog jag upp min mobil, öppnade Sky view-appen och riktade telefonen mot eldflugan. Stjärnan hette Vega. Vega ligger 25 ljusår från jorden. Det tar alltså 25 år för ljuset från Vega att färdas hit. Om Vega skulle slockna eller försvinna skulle vi inte se hennes ljus upphöra förrän om 25 år.

Det ljus som jag möttes av var lika gammalt som jag. Det började färdas från Vega mot jorden samtidigt som jag föddes. Samtidigt som Nelson Mandela frigavs och elefanterna flyttade från Skansen. Under hela min livstid har ljuset transporterats blixtsnabbt genom rymden. Vibrerat fram i det vakuum vi känner som universum. Omärkbart och ljudlöst swhishat fram i det annars så mörka. Och så slutligen efter ett fjärdedels sekel tränger ljuset genom jordens atmosfär och dundrar ner mot mitt sovrumsfönster, tränger igenom glasrutan och borrar sig genom min hornhinna. 25 år. Och här går en annan och klagar på att det tar lång tid med pendeln från Södra station och hem till Tullinge. Liksom. Avstånd. Allt är väl relativt ändå.

Moskrig, norrsken, lyskväll och fullmåne

Jag flydde norrut ett par timmar. Som jag ofta gör. Han följde pliktroget med. När vi passerade Knivsta kommun-skylten tänkte vi: varför inte? Och så svängde vi av och letade oss fram till Mojjen, en korvmoj av klassisk karaktär. Liksom en fyrkantig låda fylld med varmkorv, mos (viktigt), plastbestick och läsk. Och en man som heter Staffan. Denna eldsjäl och entreprenör, som bara vill sälja sin korv och sitt mos i lugn och ro men som istället blivit vuxenmobbad av Knivsta kommun på ett riktigt vidrigt sätt. Titta på avsnittet Moskriget i Uppdrag Granskning så får ni se. Vi hejade (både på ”hej!”-sättet och på sättet som indikerar att vi håller på hans lag), köpte Mojjen-middag och styrde vidare norrut. Norr om Gävle, när mörkret smugit sig på och helt plötsligt var riktigt omfattande, såg vi norrsken och blev lyriska. Klargröna, vertikala spjälar ringlade över himlen i en jämn och böljande orm.

Vi har gjort precis det vi behövt göra. Plockat diverse ätbara saker som svamp, hallon, blåbär och svarta vinbär. Och jag har yogat, sprungit och läst bok. Och så har vi gjort en eld vid den lilla tysta sjön. Där grillade vi sojakorv och allt vi hade inom räckhåll luktar fortfarande rök (förutom mitt hår, för det har jag tvättat ikväll). Och så bakade vi bröd, la patiens, läste tidningar, gjorde rawbollar och löste Melodikrysset. Och var på kräftskiva i det lilla huset vid havet där Nicklas och Helena och Elvira placerat sig. Det var lyskväll och vi tände lyktor som vi vadade ut med i vattnet. Min högra gummistövel läckte men det gjorde ingenting. Månen var full och vi tittade ut i rymden med teleskopet.
















Nuet är ju onekligen förbannat kort

Jag har tappat grepp om tiden. Om det är så att jag ens hade något grepp från början. Allting smälter ihop. Tiden går fort (om det är så att tiden är relativ vill säga, för annars går den i den förbestämda oförändrade konstanta takten, den som tiden alltid går i) och jag känner gång på gång att jag inte hinner med. Åtminstone inte enligt den form jag ständigt uppmanas att hinna med i: nämligen att leva i nuet. Även om jag bitvis hinner reflektera över hur underbart något är har jag svårt att leva så. Nuet är ju onekligen förbannat kort. Så fort jag uppskattar något har det passerat. Tanken är inte tillräckligt snabb. Tiden vinner alltid, inga undantag. En händelse följs av en annan i en enda böljande tidvåg. Och det som utgör en händelse eller kanske till och med ett ögonblick följs av ett annat som, baserat på det första, är bättre eller sämre, vackrare eller fulare, roligare eller tråkigare, tryggare eller osäkrare, trevligare eller obehagligare. Ögonblicken vägs och värderas baserat på de tidigare. Det blir lätt en jämförande uppradning av tillfällen och det är svårt att uppskatta något som är, eftersom det så himla lätt blir att tänka framåt eller bakåt. Ofta tar jag ändå tag i ett nu och säger kanske: ”Minns du när vi planerade detta och tänkte på hur det skulle bli nu? Och nu är det nu!” Och så fascineras jag över att tiden mellan då och nu passerat på ett mirakulöst och oförväntat sätt. Och sedan i efterhand (exempelvis i detta skrivande nu) tänker jag hur snabbt det blåste förbi även därefter och nuet blev då och jag istället befinner mig i ett senare, ett annat nu.

Ikväll tog jag en liten bunke i ett snöre om halsen och travade ut i skogen. Jag hade romantiserat bilden av min skogspromenad ända sedan igår eftermiddag. Tänkt hur det skulle kännas och lukta och så. Inte föreställt mig mängden blåbär egentligen (kanske rädd för att bli besviken om jag inte hittade så mycket). Och jag lyckades, trots förväntningar, uppskatta min promenad. Inte helt oväntat såklart, skogen är alltid en tillflyktsort som går att lita på. Frisk luft och tystnad måste vara recept på allt möjligt. Och jag verkligen andades och gick långsamt och satt på huk och plockade blåbär. Blev myggbiten men inte upprörd. Blev blå om fingrar och läppar och tunga. Och så promenerade jag genom skogen ut till klippavsatsen på Örnberget. Där satte jag mig på den varma klippan som under dagen smekts av solen. Och så satt jag där och såg solen gå ned. Den mörkgröna trädkantade horisonten liksom åt upp den där fantastiska stjärnan som ens gör det möjligt för oss att finnas. Själva nedgången går alltid så snabbt. Det är ju faktiskt synligt för blotta ögat att se solen försvinna ner bakom horisonten. Och kvar var jag och stillheten och cirka en miljard relativt fridfulla knott. Tiden åt upp min solnedgång och nu har det redan börjat skymma. Om bara ett par timmar sover jag djupt och imorgon börjar det om.

Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det. Själva tidförfarandet alltså. Kanske är det fint att reflektera över det. Att tiden liksom bara sveper över en och medför ständig förändring. För så länge jag är med på det kan jag kanske fylla tiden med föränderliga saker som, i det fall jag upplever de som tillfredsställande på något plan, får upprepas. Att gå i skogen och plocka blåbär, eller se solen gå ner till exempel. Det gör jag gärna så ofta jag kan.

Miami Beach och Up With People reunion

Cirka en timme i Miami Beach hade vi. Den timmen spenderade vi i havet som var salt och fantastiskt. En liten rocka simmade förbi oss i vattnet, men annars var det lugnt och fint.




Vi misstog körtiden mellan Miami Beach och Orlando rätt ordentligt. Kom fram när reunion redan börjat men det gjorde inte så mycket. Gled in i Disneyvärlden och Up With People-världen och sedan smälte dagarna ihop och jag tog inte särskilt mycket bilder. Att det gått 5 år sedan jag var med i Up With People känns rätt logiskt, för så himla mycket saker har hänt sedan dess. Ändå var det underbart att återförenas med dessa människor. Liksom prata, kramas, bada, sola och dricka drinkar. Och sjunga, stå på scen tillsammans och se den nya showen med 3000 andra alumni.

Vi spenderade också en dag på Disney world. Och shoppade lite. Och sista kvällen sprudlade fyrverkerier. Det var helt tokigt och nästan okontrollerat. Liksom alldeles för nära marken. Jag blev faktiskt lite rädd.











Everglades National Park

Vi besökte Everglades national park. Svettades i den fuktiga värmen och irriterades av mygg. Men fick se både aligatorer och krokodiler, sköldpaddor, små ödlor och en bra massa gräshoppor. Gick en guidad tur med en ranger och åkte sedan en dyr och rätt ovärd båttur. Det regnade och vi fick dåliga platser att sitta på (eftersom det inte fanns några kvar under taket). Och så såg vi egentligen inga djur under båtturen (trots att Manatees simmade runt i området!). Men vi såg till exempel ett mördarträd. Det var ändå coolt.































Key West

Påväg söderut stannade vi för vinlunch och matkoma. Kom ner till någon stad norr om Miami där vi sov en natt innan vi nästa dag siktade på Key West. Badade längs vägen och njöt av turkost varmt vatten. Åt M&M’s och spelade Bananagrams i bilen. Och tittade ut såklart. Chillade på en nice strand. Och väl i Key West stod jag och mamma en stund allra längst söderut i USA. Det kändes fint.

















Savannah

Vi flög från New York på lördagmorgonen. Landade i Savannah där vi möttes av en solbränd mamma och pappa. De hade bilat ett par dagar från Memphis. Besökt häftiga nationalparker och sånt. Vi påbörjade vår gemensamma resa med en liten titt på Savannah. Vi åt också lunch på ett trevligt ställe vi vattnet. Sedan hoppade vi in i bilen och körde söderut.










Hemmaplan

Vi är på hemmaplan. Gick och la oss kl 4 efter vin och många hejdåkramar. Sov tre timmar och flög sedan till Chicago. När vi gled in över Lake Michigan låg staden i dimma och vi flög jämte ett annat flygplan. Det landade på en parallel landningsbana bara sekunder före oss. Efter en lunch i närheten av flygplatsen med en gammal vän till pappa hoppade vi ombord på planet till Stockholm. Jag sov ungefär hela resan men led av mina korta ben och det faktum att allt blod i min kropp rann ner i dem (när benen är så korta att en inte når ner till golvet för att liksom ta spjärn blir det så). Dessutom fick jag massa ont i nacken för att jag somnade på tokiga sätt hela tiden.

Jag hade räknat ut när vi skulle flyga in i den 10:e augusti. Prick den tiden sjöngs det ja-må-han-leva och både jag och mamma och pappa levererade presenter till födelsedagsbarnet. Nu är vi hemkomna. Pernilla som bott här när vi varit borta har lämnat lägenheten nystädad och full av vattenmelon och lyckliga plantor. Underbart att komma hem till.

Observationer 

Här kommer en lista över saker jag såg i New York:

  • En hund med en plastkrokodil i munnen. Hunden såg lite vilsen ut. 
  • En man på ett museum som filmade oavbrutet. 
  • En hund som stod med frambenen på en parkbänk.  Hunden sträckte på sig och såg lycklig ut. 
  • En lite tjock man på cykel som lyssnade på musik och sjöng högt nät han cyklade. 
  • Många ledsna humrar i en vattentank. 
  • En man i blå tröja som vägde kanske 300 kg. 
  • Fem kinesiska turister som sov på två parkbänkar. 
  • Stjärnhimlen i taket på Grand central station. 
  • En äldre man i munkkåpa med I<3NY-plastpåse i handen. 
  • En hund som gick prydligt med tassarna, liksom sträckte ut tasssarna och satte dem elegant i marken. 
  • En hund som var arg (eller glad) på skateboards. 
  • En vit van full med uppblåsta vita ballonger. 
  • En man som tappade en kylväska full med Is på gatan så att all is hamnade på asfalten. Mannen började då skyffla upp isen med händerna och hälla tillbaka den i kylväskan. 
  • En kille som frenetiskt försökte pressa ner en tom plastflaska i en gatubrunn. Springan genom vilken flaskan pressades var kanske 2 cm, medan flaskan var säkert 7 cm i diameter. 
  • En väldigt fet ekorre som passerade alldeles vid mina fötter. När jag flyttade mig följde den efter. 
  • En liten tjej som dansade försiktigt i takt med ett jazzband som spelade i en park. 
  • En man som slog en annan man genom det nedvevade fönstret på den sistnämndes van. Panikslaget körde föraren vanen i hög fart upp på trottoaren och rätt in i en busskur. Glas splittrades och en hög smäll följdes av att vanen gömdes i ett stort rökmoln. Därefter klev mannen i vanen ut och de två männen började efter en kort stund av ögonkontakt att slåss. Mannen med vanen öppnade bakluckan och tog fram en lång kvast som han sedan använde som tillhygge i det fortsatta slagsmålet. När vi passerade platsen ett par minuter senare var polisen på plats. 
  • En liten tjej med ett linne med trycket: ”I<3CAT NAPS”. 

Sista dagen i NYC

Sista dagen i New York började jag med yoga. Vi åt frukost och tog tunnelbanan för första gången (fram tills nu hade vi enbart gått och ett par gånger tagit taxi). Vi tog oss längst söderut på Manhattan och tog färjan till Staten island. Syftet: att se Frihetsgudinnan (men också en snyggare vy av Manhattan!) utan att behöva besöka Liberty Island för dyra pengar. Visst trängdes vi med turister, men vi betalade inte en spänn och vi fick dessutom hänga på vattnet ett tag (lite svalkande vind kändes som en gudagåva i hettan).

Vi matade också ekorrar, shoppande en del och avslutade hela alltet med rundvandring och after work på FN’s högkvarter. Tur att en känner rätt folk (såna som praktiserar på FN till exempel). När vi stod ute på terassen med east river alldeles intill och med vin i handen gick en full blue moon upp bakom skyskraporna. Det var helt bisarrt snyggt och gick såklart inte att föreviga med en mobilkamera. Det blir till att komma ihåg hur vackert det var bara.












Värme, MoMa och DuMont

Dag fyra sov vi längre. Dagen var New Yorks varmaste på två år. 37 grader bara rätt pang i ansiktet. Så vi svalkade oss med shopping. Karl fick tag i ett och annat men jag tittade mest. Efter någon timme begav vi oss istället till MoMa – Muesum of modern art. Där spenderade vi resten av dagen. Alltså det var så himla stort. Och så åt vi lunch (värsta goda zucchini-gazpachon för min del), beundrade verk av Picasso, Dali, Frida Kahlo, Henri Matisse och Jackson Pollock. Och såklart Yoko Onos utställning One woman show. Helt fantastisk. 

Efter en vila-fötterna-dricka-kaffe-duscha-äta-choklad-paus på hotellet tog vi oss till södra Manhattans ände av Williamsburg bridge. Denna bro sträcker sig över East River till Brooklyn och är över 2 kilometer lång. Och denna bro är rosa. Vi hade på ett hamburgarställe vi läst om (DuMont Burger på bedford street, något norr om brofästet på Brooklynsidan!) bokat träff med en vän här i New York. När han var ungefär en halvtimme sen och vi inte hört något beställde vi käk. Utan internet är man lite körd i kommunikationsväg med en telefon som inte levererar ett sms som sms utan som ett jävla iMessage (kom igen Apple, lös detta! Om jag är utomlands och har stängt av data roaming så vill jag ju ändå kunna skicka och ta emot sms – det kom ju liksom långt före hela internet-i-mobilen-grejen) men vi antog att det låg ett iMessage med en förklaring om förhinder i min telefon och väntade på lite trådlöst internet för att kunna trilla in. Det skulle visa sig vara sant. Så vi åt helt sjukt goda hamburgare och njöt av att sitta ute i den varma sommarkvällen. Och när vi precis betalat och skulle resa oss kom han gående! Tänk om han kommit två minuter senare, då hade vi varit borta redan! Vi gick till en bar i närheten, drack vin och vatten och pratade om kvotering, främlingsfientlig politik och annat. Skrattade och gladde oss åt att umgås. Så småningom tog vi taxi hem över den rosa bron och somnade ovaggade. 






Efter den euforiska tidbubblan

När vi kommit ner från vår euforiska tidtubbla promenerade vi söderut. Genom Soho och Tribeca gick vi och slutligen nådde vi Downtown och dagens turistattraktion nummer två: Ground Zero. Minnesplatsen var oväntat vacker och vi förundrades såklart över det faktum att de enorma poolerna varit platsen för de ståtliga tornen som inte längre finns. Vi påmindes om den där dagen och skräcken och offren och konsekvenserna. 

Sedan gick vi vidare i staden och våra liv. Åt ekologiska hamburgare till lunch och trillade vidare genom Chinatown och East Village. Hem i vanlig ordning för dusch och en paus innan kvällens påhitt. På denna kvälls schema: Broadway och Les Miserables. Alltså. Helt fantastiskt.











Gravitationens Inverkan På Tid

Den tredje dagen gick vi upp extra tidigt. Vi åt frukost och innan Empire state building öppnade stod vi redo att åka upp. Den korta kö vi fick stå i är inte att tala om. En kort stund efter vi anlände var vi nästan 400 meter ovanför Manhattan. Enligt Einsteins relativitetsteori påverkas tiden av gravitationen. Det gör att en klocka på hög höjd, exempelvis på toppen av Empire state building, tickar lite snabbare än en klocka på låg höjd, exemplevis på marken nedanför Empire state building. Detta fenomen diskuteras exempelvis i Paul Davies bok About Time, en bok som jag på grund av dess komplexitet aldrig tagit mig igenom. Däremot har jag flertalet gånger läst Erlend Loes Naiv. Super. där detta diskuteras och där bokens jag gör precis det vi gjorde, nämligen åker upp i Empire state building och känner efter hur det känns. Vi stod alltså högt ovanför denna fantastiska stad och tänkte: här uppe går tiden snabbare än där nere. Och så njöt vi av den otroliga utsikten och kände att vi fick lite perspektiv och överblick. 







Dag två.

Vi vaknade inte helt oväntat megatidigt och lämnade hotellet och frukosten redan strax efter 7.00. Har promenerat cirka hela dagen. Sett Times Square och cirka halva Central Park. Har ätit toppenfin vegansk lunch och besökt museum med rymdinslag, promenerat på High Line och byggt lego. Det har sett ut ungefär såhär:





























Nu mellanlandar vi på hotellet för att vila trötta fötter och hjärnor.

New York

Vi har anlänt New York. Uppe på tolvtusen meter var det 60 minusgrader utanför flygplanskroppen men här är luften varm och fuktig. Det luktar äventyr och när vi kom hit 1997 tyckte Felix det luktade bränd gurka. Jag försöker minnas den lukten och lista ut om den är densamma 18 år senare. Den är nog det. Men om det verkligen rör sig om bränd gurka måste jag fundera lite på. Dörr i dörr med hotellet ligger en comic book store och Karl är i himlen. Vi har promenerat och fotograferat och ätit sushi. Alla intryck peppar och både ger och tar energi. Vi lägger oss tidigt (amerikansk tid alltså) och laddar inför morgondagen. Ute har det redan blivit mörkt fast klockan inte ens är 21.








Skåne och Halland

Vi tog bilen söderut. Spenderade några dagar i Skåne och Halland. Åkte rodel nedför Hallandsåsen, åt glass och doppade fötterna i havet i Båstad och klättrade oss svettiga i Kullaberg. Där besökte vi Silvergrottan som ligger alldeles vid en strand med runda stenar där havet slår in hårt och okontrollerat. Bland stenarna låg en död manet som jag petade på och den var fortfarande kladdig och jag undrade om den faktiskt var död men den var nog det för jag tror inte den var hel. Och i taket på grottan hängde en förträffligt stor spindel.

Vi har också varit på loppis, löst Melodikrysset, ätit ostsmörgåsar och sockerkaka och druckit kaffe på en fin servis hemma hos hans farmor och farfar, promenerat bland åkrar, badat i havet (som var så salt!) och han har försökt lära sig åka enhjuling. Det sistnämnda resulterade i muskelspänningar och extrem huvudvärk som faktiskt resulterade i nattlig färd till akuten. Upp ur sängen, på med kläder och in i bilen bara. Köra snabbt genom ett nattsvart Halland med en jämrande stackare i passagerarsätet. Och i horisonten, ungefär över Halmstad (dit vi var påväg), sträckte sig ett tjockt molnband brett över himlen. I dess övre kant tog ett moln en tydlig och perfekt form av en kanin i profil. Det mörka molnet mot den något ljusare natthimlen föreställde en kanin med öron lutade bakåt. Och bakom kaninen fanns ett fritt liggande moln format som en morot. Moroten låg horisontellt och vilade ovanför kaninen, alldeles bakom dess öron. Jag uppmärksammade min huvudvärkande passagerare om detta och det verkade som om värken lättade lite.

Och jag har sprungit längs landsvägar och på traktorstigar i skogen, blivit jagad av kossor och lyssnat på viktiga sommarprat (exempelvis Sanna Lundells). Och vi har gjort utflykter till Ullared, till Liseberg och till Laholm. I Ullared köpte vi några saker, på Liseberg stod vi mest i kö till olika attraktioner och i Laholm åt vi varsin bulle från ett konditori vid en fontän på torget. Sedan fick jag panikallergiattack och behövde hetsköpa näsdukar som jag sedan förbrukade helt frenetiskt. Alltså i förrgår tror jag att jag nös minst hundra gånger. Helt utmattad av allergi somnade jag med kläderna på klockan 21. Mest var det gräs tror jag (liksom att vara på landet med hösnuva är inte helt lätt) men kanske kanske kan alla djur också påverkat. En massa hästar, hundar och cirka en miljard katter har omringat mig de senaste dagarna.

Men nu är vi hemma och jag skördar typ 8 chilifrukter, massor med krusbär och paprikan som varit pytteliten och oförändrad i flera veckor har blivit stor som en golfboll. Och en zuccini har växt fram och blivit nästan en decimeter. Och idag har vi varit på Plantagen och köpt krukor och jord och planterat om lite. Tobaksplantorna har fått rejäla terakottakrukor och fina hedersplatser framför balkongdörren.



   

Mellan midnatt och midnatt: en extra sekund

Inatt lägger man till en extra sekund. En liten jäkla sekund. Mellan midnatt och midnatt, kan man säga. För när klockan är 23.59.59 och ska bli 00.00.00 blir den först 23.59.60. Som om det vore det självklaraste i världen. Eller ja, för vissa klockor. För atomklockor kanske och för riktigt medvetna digitala klockor. Men inte för ett hederligt armbandsur såklart. Det tickar på i vanlig takt och fattar ingenting. Säkert de flesta klockor gör så. Och det blir säkert en del problem med datasystem och sånt men det bryr sig väl inte de vanliga analoga klockorna om. De tickar bara på och vill någon ha ordning på den där extra sekunden så blir det till att ställa om klockan för hand.

Den här lilla sekunden beror på jordens rotation kring sin egen axel. Rotationen har nämligen gått allt långsammare på senare tid visar det sig. Det tillförs ingen ny energi i universum och därför snurrar vi långsammare. Väldigt lite, knappt märkbart egentligen. Men lite långsammare. Tillräckligt för att det ska läggas till en sekund här och där. Det har skett ganska många gånger bara sedan jag föddes. En gång 1990, och så 1992, 1993, 1994 och 1995. Och 1997, 1998, 2005, 2008 och 2012. Vad som hände mellan 1998 och 2005 som gjorde att man gott kunde gå med vanliga sekunder är oklart. Och nu kanske det är sista gången vi får en så kallad skottsekund, för några viktiga personer i världen verkar vilja avskaffa fenomenet. Så i år kanske den 26:e skottsekunden tar med sig hela paketet till historien.

Men det ska alltså ske. Och jag har fått för mig att jag ska vara vaken till spektaklet. Kanske göra något tokigt just den extra bonussekunden, exempelvis inte nudda marken, liksom hoppa högt just den sekunden och förhoppningsvis inte landa förrän nästa. Vara tyngdlös och fri. Eller så kanske jag bara ska hetstitta på klockan på time.gov för att se den gå från 59 till 60 och sedan 00. Vi får se.

För att låta tiden gå har jag spenderat kvällen på balkongen. Det har duggregnat och en regnbåge har uppenbarat sig från och till. En stund var det till och med två regnbågar. Och i rabatten myser blommor och buskar och granar och smultron och jordgubbar (men en kråka måste ha tagit den allra största, röda, ätklara, för idag var den avbiten på ett riktigt ohyfsat och otrevligt sätt).









En kontrastrik dag

En kontrastrik dag. Vuxen och barn på samma gång. Avslutar nämligen min första riktiga arbetsdag, alltså en arbetsdag som omfattar ett arbete som jag fått för att jag har en särskild utbildning och inte bara för att jag är jag, även om det troligen har att göra med det också, med att leka. Efter min första riktiga arbetsdag (som var trevlig och trygg och bra) matchade han och jag in samma pendeltåg och åkte hem. Efter middag och veckans avsnitt av den där blodiga och nakna HBO-serien tog vi med oss helgens bästa inköp – en boll – och gick ut. Bollen, en mjuk men hård och studsvänlig, slät och djupblå i samma storlek som ett vanligt äpple, kostade 39 kronor på Stadium. Vi studsade flera olika i butiken i söndags innan vi bestämde oss för att det var precis denna blåa, nu redan skitiga, boll vi var ute efter.

Vi lät bollen leda oss i kvällens aktivitet. Vi kastade den länge mot en vägg utanför soprummet på baksidan av huset. Gjorde olika grejer innan vi tog emot den: lät den studsa mot väggen, lät den studsa mot väggen först och marken sedan eller tvärtom, lät den studsa i väggen och sedan marken medan vi snurrade ett varv, lät den studsa mot väggen och klappade i händerna snabbt tre gånger. Och lite annat. Det är riktigt bra studs i bollen, så vi studsade en hel del hårt ner i asfalten också. Lät gravitationen och naturlagarna i bollens material sköta resten. Ju hårdare vi studsade ju högre flög den. Och så fångade vi. Tog oss bort till en grusplan och studsade lite mot ett bollplank men var inte nöjda med hur plankorna, som var lite ojämna, sköt bollen åt oväntade håll. Det blev mycket spring. Och så slutade stunden på grusplanen med att han sparkade bollen över staketet och in i ett buskage. Jag hämtade. La oss i en stor rund gunga och pratade en stund istället. Och så promenerade vi upp på berget och passade bollen emellan oss när det kändes behövligt. När det inte gjorde det vilade bollen i hans jackficka.

Och imorgon fortsätter det vuxna livet. Ytterligare en sådan där riktig arbetsdag. Tur att en kan vara både vuxen och barn samtidigt.

Ett par dagar i huset vid havet

Vi åkte norrut. I det vilda spöregnet runt Uppsala färgade solnedgången allting rött och rosa och orange. Varje vattendroppe genomsyrades av solnedgången och skapade ett oigenkännligt väderfenomen. I fjärran regnade ett rosa regn och runtomkring oss var världen orange och röd. Vi försökt febrilt fotografera men såklart fastnade inte fenomenet på bild, åtminstone inte på ett sätt som vore att jämföra med verkligheten. Hursomhelst var vi i extas.

Sedan vi kom fram till det lilla huset vid havet har dagarna smält ihop. Vi har promenerat, lagat och ätit god mat, eldat, gjort barkbåtar och sjösatt dem, lekt på stranden, hittat drivved som var så fin att vi var tvungna att bära med oss den tillbaka (kanske kan vi bygga en liten bänk), yogat på en klippa (vid havet) som var så platt och stor att det nästan kändes uppgjort. Det var som om naturen sa hej Annicka, rulla ut yogamattan här, denna häll är exakt rätt storlek och den är plan och cirka 60 centimeter ovanför havet så då och då kommer då få vågstänk över dig, men inte hela tiden. Och så har vi bastat, druckit vin, spelat yatzy, spelat MIG, spelat UNO, lagt patiens, gjort müsli, täljt pinnar, grillat pinnbröd på de täljda pinnarna, läst böcker, ätit frukost i glasrummet, yogat på gräset i solen (som värmde helt fantastiskt!), ätit lunch på Sjömärket i Mellanfjärden, planterat morötter och rädisor och lite annat i trädgårdslandet, tagit en löprunda, varit på loppis i en stor lada och hittat både det ena och det andra men snällt låtit bli att köpa något (det är ju ändå tittandet som är mysigast). Vi har också spelat TV-spel, bestigit Vettberget och i solen avnjutit varm choklad gjort på hasselnötsmjölk, känt på vattnet i Kyrksjön och hittat, bunden vid bryggan, en liten fiskfälla under vattenytan. Vad de heter har jag förträngt, men en sån där liten bur som fiskar kan simma in i men inte ut ur. Däri fanns kanske 15 fiskar fångade och de vilade stilla i vattnet, vända åt samma håll. Och jag tänkte: de är så små! Varför ska någon fånga de där, de går väl inte ens att äta? Dessutom har jag av en händelse sett solen gå upp på grund av kissnödighet kl 03.39. Det var tur för det brann i horisonten ovanför sjöbodarna och jag var tvungen att gå ut på riktigt och titta för det var så vackert.

Vi har också hunnit prata och hångla och andas och glömma bort tiden och måsten och sånt. Känner oss inte riktigt redo att åka hem. Men det ska vi.




På en tisdag.

Idag satt jag och Miriam hela dagen på Universitetet och läste vår uppsats. Hela dagen, och ändå hann vi inte läsa klart. Den är lång och vi läser långsamt. Men så är det. Klockan fem smällde vi ihop datorerna för ögona såg i kors. Jag åkte hem till Moa och blev bjuden på käk och vi drömde om Masesgården. Hoppas vi kan åka ett par dagar i sommar. Verkar ju vara paradiset på jorden (läs i Dalarna). Och så kom jag hem och han och jag spelade schack i sängen. Jag vann. Satte honom i schack matt och alla gånger jag förlorat var som bortblåsta. Herre på täppan och vinnare. På en tisdag. Värt.

Långhelg

När en helg inkluderar hemgjorda bönburgare, majbrasa och trevligt häng, shoppingtur i stan, simning, tapas och sangria med Moa, bokande av biljetter till USA-resan, en löptur i skogen, yoga, några omgångar schack (jag förlorade varje gång och jag skulle kunna säga: ”det gjorde inget” men jag är för dålig förlorare – det gjorde massor), några omgångar yatsy, frulle på balkongen, The Hobbit (femhärarslaget) på projektorn, en tur till Hågelby för djurgos och fika i solen, en omgång på gymmet och yoga där jag för första gången klarade av crow-posen, hemmagjord sushi till middag och observering och fotografering av månen. När en helg inkluderar allt det. Ja då vet en ju först och främst att det varit långhelg. Men en vet också att det har varit en riktigt förbaskat bra sådan. Det har sett ut lite såhär:





som vanligt

Livet springer vidare, som vanligt. Jag firar min tjugofemte födelsedag med fina människor, ätbara saker, vin och fenomenala presenter. En stjärnkikare, ett fallskärmshopp och en fladdermusfåtölj för att nämna några guldkorn. Och våren och värmen kommer. Pang säger det och det är varmt och i backen ner mot centrum sprider ett täcke av vitsippor ut sig. Ett grönt hav med vita små bojar som guppar i vågorna. Knoppar sticker fram och tulplaner ur dem. Det kommer vaxbönor på mina plantor och det växer så det knakar av både chili, paprika och smultron. Min trädgårdsmästarsjäl expanderar, sväller och smälter ihop med resten av själen (den som brinner för dans, soluppgångar, rödvin, fina vänner och samtal om universum). Jag yogar. På balkongen, i vardagsrummet och vid poolen. Det sistnämnda avslutas alltid med några längder i poolen och en stund i bastun. Då åker jag  mör och varm och lugn upp till lägenheten. Och vi skriver uppsats. Möts lydigt varje veckodag och producerar. Skapar något som vi tydligen skall skapa men som egentligen inte tillför något, särskilt inte om en tittar på ett av de senaste avsnitten av Vetenskapens Värld, om multiversum. Då känner en känslan av att det som inte spelar roll nu spelar roll någon annanstans, i ett annat universum. Men vi genomför intervjuer och har ett bra flyt. Känner ingen stress. Hinner byta däck på Miriams röda lilla bil. Hinner simma. Hinner sola. Hinner äta sushi på en uteservering och sedan gå till en annan uteservering och fika. I solen. Och jag dricker kaffe. Tre koppar denna vecka. Känner mig syndig och busig och lycklig över det. Kafferuset som jag glömt bort infinner sig. Pirrar genom hela kroppen.

Och det blir fredag. Igen.

Fin dag.

Idag var en fin dag. För jag har varit på universitetet och fått handledning på uppsatsen och sedan pluggat flitigt. Och så har jag yogat vid poolkanten, simmat och bastat. Och när han kom hem lagade vi pizza. Fast med (hemmagjord) pestokräm istället för tomatsås. Och med sparris och chevré och citron. Så gott som en kan tro att det var: megagott.

Och om fyra dagar är det min födelsedag. Min tjugofemte.



Inte ha någon tid att passa

Påsken tog slut och efter en dag på Skansen (med minst fokus på djuren, eftersom jag helst inte vill stödja djur i fångenskap, och mest fokus på mysfaktorn i de gamla gårdarna, de tidstypiskt utklädda personerna och slängpolskan två musiker spelade på fiol i den gamla 1700-talsgården) går vi och lägger oss kl 21. Sover tio timmar och börjar tisdagen med en löprunda. Solen skiner ju redan så varför smyga in på ett gym när en kan springa utomhus? Värt. Äter frukost i en solstrimma i vardagsrummet (sitter på golvet, för det tycker jag om) och börjar sedan dagen. Jobbar undan lite och fakturerar och så. Och så tvättar jag och plockar undan i lägenheten. Njuter av att inte ha någon tid att passa just idag. Känner inspiration att skapa. Så idag skall jag skriva och läsa bok på balkongen.

Påskhelg

Det blir påskledigt och Pernilla kommer ner från Norrland. Vi lagar vegetarisk (vegansk till och med) lasagne och och dricker vin. Pratar om sånt vi inte hunnit prata om. Jag får present – ett fint bokpaket inslaget i ananaspapper – för att jag fyller år snart. Och så bakar vi bröd och ser på film och hänger. Tränar och gör yoga och spelar spel. Och jag fotograferar Pernilla för ett jobb. Och när hon åker vidare neråt i landet kommer Karls lillebror och pappa upp hit. Vi ägnar påskhelgen åt sådant man gör med en elvaåring som aldrig tidigare varit i Stockholm. Vi åker tunnelbana till exempel. Och går på museum (både tekniska och naturhistoriska) och på Cosmonova. Köper för många grejer på Science Fiction-bokhandeln och äter middag uppe i Kaknästornet. Och så går vi på påskäggsjakt och spelar tv-spel och hänger. Värt ändå.

(nästan) raw snickers

Här kommer ett recept på nästan raw snickers. Jag låter bilderna förklara godhetsdöden. Jag improviserade så receptet nedan kanske inte helt stämmer. En får höfta lite.

Bottenlager:
– ca 2 dl nötter (jag tog cashews och mandlar)
– ca 10 Dadlar
– 2 msk Kakao
– 1 msk cocoa nibs
– Lite vaniljpulver
– Lite honung

Mittenlager:
– 2 dl cashewnötter (blötlagda i ett gäng timmar, typ över natten)
– 1,5 dl jordnötsssmör
– Lite agavesirap

Topplager:
– Mörk choklad
– Kokosolja

Gör såhär:
Mixa ingredienserna till bottenlagret. Tryck ut degen i en form. Mixa ingredienserna till mittenlagret och sprid ut över bottenlagret. Smält chokladen i vattenbad, blanda i kokosoljan. Häll chokladen över mittenlagret. Strö cocoa nibs och/eller krossade jordnötter överst. Ställ i frysen. Ha tålamod. Skär i bitar. Ät.



en vecka i livet

Idag vaknar jag upp med träningsverk. Musklerna jag glömt bort genom att inte köra Latin Fusion på ett par månader blev kvickt påminda efter gårdagens pass. Vissa muskler (särskilt i ryggen) kommer jag inte åt om jag inte kör ett vilt danspass. Men heja träningsverk ändå. Då känner en att en lever. Och det var fantastiskt roligt (och jobbigt) att hålla passet igen efter ett långt uppehåll. Dansa är ändå en av de roligaste sakerna i livet.

Veckan gick undan. Vi hälsade på i Felix och Johannas nya lägenhet vid Stadion. Den var stor och hade ett helt underbart trevligt burspråk med marmorskiva som en bara vill proppa med kuddar och krypa upp i och dricka te. Vi gjorde asgod majsfalafel och pratade om jobb och blötläggning av bönor. Och så delades det ut frön (som jag planterade igår).

Det blev norrsken och jag missade allt och kände mig besviken över det. Men det blev också solförmörkelse och jag var eld och lågor. Det häftigaste jag sett på väldigt länge, verkligen.

Och så blev det helg och snön kom tillbaka. Igår promenerade vi runt på söder och i gamla stan och solen sken och det var svinkallt. Idag vaknar jag alltså med träningsverk och längtar efter loppis och sol (det är mulet idag).

 
 

Påfågelfjädrar

Den här veckan kom ljuset tillbaka. Jag njuter av tulpaner, odling, solglasögon, utomhusluncher, promenader och tidiga träningspass som avslutas med yoga. När jag dyker i den stilla poolen efteråt är det som att varje por i min kropp öppnas och känner vattnet. Det är varmt, vattnet. Detta märkliga element älskar min kropp och smeker den när jag tar första simtaget under ytan och snabbt och tyst glider fram ett par decimeter ovanför botten. Njuter av tystnaden och ensamheten och simmar en stund, står på händer och gör kullerbyttor. Varför någonsin sluta med sånt? Avslutar med bastu och toppar med frukost.

Vi tvättar fönster och köper saker vi egentligen klarar oss utan. Som ett citronträd, de finaste påslakanen jag sett och ett Playstation 4. Och så planerar vi resa och myser med den minsta människan vi känner. Hon plutar med underläppen men ler ibland och gör tappra försök att prata. Då låter hon som en katt. Det tycker vi om.

Vi spelar yatzy och vinner en gång var. Och när solen går ner står vi ovanför sjön och ser himlen färgas orange. Vattnet är klart och stilla och en båt skär tyst genom den skarpa ytan. Efter den bildas en kon av vad han tycker ser ut som påfågelfjädrar.




Helg

I fredags tog vi bussen ut till Kaknästornet. När vi klev av bussen såg vi en meteor eller en meteorit eller meteorid. Jag blir tokig på skillnaden, den första brinner upp i atmosfären och de senare tar sig igenom och landar kanske till och med? Denna stora meteor/meteorit – klump – (mycket större än en stjärna uppenbarar sig) tog sig hur som helst fram väldigt snabbt över kvällshimlen och lös starkt i vitt. Efter den följde en rödaktig svans som senare slocknade, varpå hela kalaset försvann från himlen. Jag pekade och skrek och han hann också se. Jag var i extas i flera minuter.

Vi tog oss upp i Kaknästornet, åt fantastisk god mat och förunderligt dyr efterrätt och bakom oss lös en supermåne som hette duga. Över Lidingö steg den och var röd och enorm, och i vattnet letade sig en spikrak och bred mångata. Helt magiskt.

Lördag innebar väldigt tidig uppgång. Klockan 06.07 klev jag ur sängen och stängde in mig i köket. Bakade veganska chocolate chip cookies på beställning. Det skulle nämligen bjudas på kakbuffé efter dopet (!). Elvira döptes ju.

Och idag är det internationella kvinnodagen. Firade med brunch tillsammans med elva toppenbra kvinnor. Vad annars?

Efter brunchen kom huvudvärk som stört mig hela eftermiddagen och kvällen. Hann knappt ens njuta av det fantastiska vädret (14 grader och SOL). Tvingades avsluta min fantastiska promenad i solskenet och gå hem, äta alvedon och lägga mig. Hoppas bli av med huvudvärken till imorgon.

Elvira

Idag gick jag upp klockan sex för att baka. Jag hade fått det i uppdrag dagen i ära. Det skulle nämligen bjudas på kakbuffé efter dopet. Dopet med stort D. Idag fick nämligen Vira sitt namn. Elvira.








På pendeltåget

Inkilad mellan två pensionärer. En stadig plats mellan en höger- och en vänsteraxel, båda i tweedrockar som luktade ingrott på det där hemtrevliga sättet som gamla luktar. Trots de gamlas krumhet var de ett och ett halvt huvud längre än jag, båda två. Jag kände mig i vanlig ordning liten men i situationen tacksam över den stadiga platsen. Någon gul metallstång att hålla i fanns inte att tillgå. Pendeltåget var helt enkelt proppfullt. 

Helg.

Det är helg och jag njuter järnet. Städar, rensar, odlar, bakar och fixar. Upptäcker persilja och mynta i rabatten, tillsammans med knoppar av något jag misstänker (läs hoppas!) är tulpaner! Ser på ny säsong av House of Cards och köper godis. Väljer nogrannt bort det som innehåller gelatin. En helt ny grej för mig, trots att jag varit vegeterian i ett par år nu. Har liksom förträngt att godis i stor utsträckning innehåller djur och känner mig dålig över det. Men det går ganska snabbt att läsa igenom innehållsförteckningarna, även om de är skrämmande långa ibland, och en lär sig.

Idag steker vi amerikanska veganska pannkakor och i smoothien häller jag väldigt mycket kanel. Jag vinner på Yatzy och vårsolen värmer trots att det är mulet. Det är mars och jag mår bra.

En flytt

I helgen hjälpte jag, mamma och pappa Pernilla att flytta. Vi hoppade in i bilen och åkte norrut. Här kommer en lista på landskapen vi åkte igenom: Södermanland, Uppland, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och Västerbotten. På släp hade vi Pernillas liv, sorterat i lådor som nogrannt pusslats in i det hyrda släpet med kåpa. Vi turades om att köra. Pratade mycket och åt medhavda rawbollar och så. Drack te. För varje kilometer norrut blev det lättare att andas. Det är något med Norrland. Något rogivande och avslappnande.

När vi kom fram packade vi upp livet i släpvagnen. Det tog en halvtimme. En halvtimme för ett nogrannt paketerat liv. Sedan bjöd mamma och pappa mig och Pernilla på god restaurang. Vi åt mat och drack vin och när mamma och pappa promenerade till sitt hotell promenerade jag och Pernilla hem från stan. Hem till hennes nya lilla rum. Vi somnade ovaggade och nästa dag pulade vi i lägenheten några timmar innan jag, mamma och pappa hoppade in i bilen och for söderut igen. Ägnade dagen i bilen. Solen sken och när den gick ner blev himlen rosa och sedan mörkblå och svart. Månen lös och Venus sken starkt på himlen. När vi kom till Stockholm fanns lite snö på marken.

















Cirka en sekund sen

Idag är det tre år sedan jag startade igång ALF. Det menar i alla fall LinkedIn för jag har väl fyllt i något datum där som kanske stämmer. Eller så gör det inte det. Februari 2012 var det i alla fall. Det känns som cirka en sekund sedan. Livet går minsann jäkligt undan. Speciellt nu. Praktikperioden liksom svishar fram och när jag inte är där och lär mig saker och förhoppningsvis tillför något så gör jag egentligen inte så mycket annat. Tränar.  Gör yoga. Tittar på Äkta människor. Träffar en Moa och äter raw-lunch eller en Miriam och blir bjuden på linsgryta och bestämmer vad vi ska skriva om för C-uppsats. Men så mycket annat hinns inte med. Och han är i London men snart kommer han hem och blir hemma en hel vecka och det var det riktigt länge sen han var hemma så länge, så det ska bli tiptop. Och imorgon kväll har jag ett fotojobb. Sedan väntar flytthelg till Umeå. Inte för mig alltså men för Pernilla. Många timmar i bil väntar så jag har gjort raw-bollar (med kakao, apelsin och arrak) som vi kan ha som matsäck. Heja!

Idag fick jag en tanke.

Idag fick jag en tanke. Jag fick för mig att det vore jäkligt nice att göra yoga i poolrummet. Och när jag kom hem från praktiken tog jag på mig baddräkt och träningskläder, körde en halvtimme på gymmet och rullade sedan ut yogamattan alldeles vid poolkanten. Rummet var varmt och fuktigt och tomt på folk. I rummet intill spelade någon klassisk musik och det kändes nästan arrangerat så stämningsfullt som det blev. Det var så himla skönt. Avslutade med några längder i bassängen och en bastu som inte var tillräckligt varm men det gjorde inget. Gick hem och lagade (värmde) middag (matlåda) istället. Och så såg jag den svenska filmen Kyss mig på Netflix och nu ska jag läsa min bok tills jag somnar. Torsdag liksom.

En helkväll och att vakna utsövd i solen

Möter upp mamma efter jobbet. Vi handlar det viktigaste (och lite till) på Ica i Skanstull och lider av vilken fruktansvärd dålig butik det är. Det är trångt och det finns ingen tydlig ”gång” genom affären. Alla fredags-handlare mäktar fram och tillbaka och vi krockar och knuffas. Det är stressigt och rörigt men vi får tag i allt och skyndar oss att betala och hoppa på 4an.

Vi tar ett snabbt mellis (att en halv banan och ett par paranötter kan göra så mycket för en hungrig själ, det är fint) för att inte dö av hunger och beger oss ner till gymmet. Sätter på bastun, tränar oss svettiga och gör till och med lite yoga innan vi kliver ner i bassängen och simmar. Och så simmar vi. Och så bastar vi. Det är över 90 grader i bastun och egentligen lite för varmt men det är så jäkla skönt att svettas ut allt det dåliga och sedan duscha av sig det och klä på sig torra, rena kläder. När vi kliver in i lägenheten efter klockan åtta är vi möra och varma inuti. Det är skönt.

Så lagar vi vietnamesiska vårrullar som bildar ett litet berg (det blir så många) och vi äter dem med den fantastiska såsen jag gjort på japansk soja, sesamolja, chili, lime och sesamfrö som gör den här rätten till en gudagåva. Sedan klipper mamma mitt hår och vi tittar på dokumentären Virunga, som handlar om modiga människor som offrar sina liv för att rädda nationalparken i korrupta Kongo. De vackra bergsgorillornas överlevnad står på spel och även om vi förväntat oss mer gorillor och mindre konflikt och strid i dokumentären så känns den viktig. Både mamma och jag somnar till under filmen men det gör inte så mycket. Halv ett går mamma hem och jag läser lite i Den vita massajen innan jag somnar ovaggad.

När jag vaknar idag skiner solen in i sovrummet och jag är helt utsövd. Det är en underbar känsla och jag förstår att det kommer bli en bra dag. Jag ska ju träffa Moa och åka pulka. Hur kan det inte bli bra liksom?

Overkligt snabbt

Veckan går overkligt snabbt och helt plötsligt är det bara fredag som skiljer nutid från helg. Jag gillar känslan av att allt går snabbt. Det betyder oftast att man har det roligt, vilket jag ändå har. Till exempel går jag och tränar och möter några grannar i det lilla ”biblioteket” vi har i föreningen. Nytränad och svettig står jag och bläddrar bland böckerna eftersom jag bestämt att jag ska ta med mig en eller ett par hem. Nu när jag inte pluggar så får jag ju både tid och lust att läsa! Länge står jag med den äldre damen och drar ut bok efter bok ur hyllan. Hon kommer med flera tips och jag tar med mig två böcker hem. Det känns alltid finast att läsa när någon annan tipsar. Så nu är jag fast i boken Den vita massajen och vill åka tillbaka till Afrika.

Dessutom blir jag bjuden på middag hos Moa. Det lagas bönpasta och en helt fantastisk tomatsås. Och så dricker vi kaffe som jag inte druckit på länge länge och det är gott minsann men jag känner att te, det är verkligen en hit som jag gillar ännu mer nu för tiden. Och idag träffades jag och Moa igen, över lunch. Gick till Matapoteket och åt dyr men världsalyxig och god rawfood-tapas. Tre små rätter blev det och efteråt var det som att kroppen ba: ”tack så mycket Annicka för det där fantastiska du precis stoppade i mig. Jag gillar näring, tack tack<3”.

Man ba: ”Varsågod kroppen. Värt.”

Livet annorlunda

Helt plötsligt är livet annorlunda. Morgnarna är tidiga och lägenheten är tyst. Sällan hinner jag yoga innan jag går hemifrån. Bara på tisdagar passar jag på, eftersom det serveras frukost på jobbet. Det är för tidigt och för bråttom för te, så det dricker jag först på förmiddagen. Utan havremjölk, vilket är nytt. Men det är gott och värmer så fint ett par timmar efter frukost, när magen börjar kurra inför lunch. Lunch intas på någon av lunchrestaurangerna i närheten. För att vara andra till lags äter jag sällan det jag själv skulle ha valt. Jag tar det vegetariska som finns att välja. Blir mindre kräsen kanske men också mycket mer tillfreds när jag äter något riktigt gott och bra. Kanske tröttnar jag bara på att äta ute. Dagarna fylls med nya intryck och nya kunskaper. Nya människor. Och gamla. Jag känner mig ömsom duktig, ömsom bristfällig. Vill kunna allt, på en gång. Har svårt att inse att en lärandekurva är just en kurva och inte ett konstant streck, gärna högt upp på skalan. Först när det är mörkt beger jag mig hemåt. Snubblar genom snömodden och slasket på Söder och tar bussen om den kommer. Det gör den oftast. Och så tar jag pendeltåget hemåt. Ibland åker mamma samma tåg, och vi fnissar och pratar och kanske tränar vi ihop på kvällen. Och kvällarna går fort. Helt plötsligt är det morgon igen och snart är veckan slut. Han kommer hem sent på fredagarna och vi spenderar drygt två dygn ihop innan åker igen. Han är i England eller Island eller Grönland och jag drömmer mig in i naturdokumentärer om platserna dit han åker. Blir avundsjuk på honom när han investerar i kängor som klarar 40 minusgrader. Vill också behöva skor som klarar isbjörnsklimat. Men det kanske räcker med ett par minusgrader, som det är nu. För jag fryser, mycket. Blir liksom aldrig helt varm inuti. Hemma värmer jag vetekudde på löpande band men om dagarna huttrar jag ständigt. Lär mig snabbt att varma kläder är bättre än kalla. Kanske skulle kängorna som fixar 40 minus sitta fint även i inte-så-kalla Stockholm.

        

Veganska semlor

Idag bakade vi semlor. Veganska. Och gjorde egen mandelmassa som blev helt fånigt god. Och medan vetebullarna svalnade trotsade vi plusgraderna och tog med oss varsinn pulka ut. Åkte oss skrattiga, varma och dyngsura och kände oss förtjänta både semla och varm choklad. Och Star Wars.




Bra.

När en helg inkluderar med-mamma-shopping, persisk mat, strömavbrott överallt runtomkring förutom ens eget hus (haha!), utflykt till Lida med bebismys och korvgrillning vid ett vindskydd (och snön börjar virvla i luften), rödvin, spel, fiskdamm, vänner, skratt, glögg och lussebullar (för nu ska julen ut och då måste glöggen först ta slut) och en sovande pappa i lägenheten (när en – icke-sovande – mamma och en själv sitter uppkrupen i en soffa under samma filt och pratar om saker jag inte ens minns) då mår en bra. Conclusion: jag mår bra.

Moa och spenatpirogerna

Det var fullt i köket. Av människor och mat. Inte någon yta på varken spis eller diskbänk fanns tillgänglig för den varma plåten med spenatpiroger (glutenfria, eftersom jag ville vara alla till lags). Därför tog jag med två kastrullunderlägg och placerade plåten på dem, på golvet. På golvet vid balkongdörren fick plåten stå och där glömdes den bort. I alla fall en stund.

Vi fortsatte att laga mat och dricka vin. Det gick en stund och plåten vid balkongdörren hann svalna. Och så händer det. Och det som händer var så roligt att jag därför nu skriver ner det. Jag är rädd att jag glömmer det annars och jag vill inte glömma sånt som får en att skratta så att tårarna rinner och kroppen viks på mitten. Jag vill inte glömma sånt.

Jag är i färd med att ställa fram något på bordet. Samtidigt är Moa i färd med att betrakta något som hänger i fönstret i vardagsrummet. I fönstret vid balkongdörren. Jag och Moa har tagit oss från två punkter i lägenheten till dessa två nya, jag i köket, vid bordet och hon i vardagsrummet, vid balkongdörren. Dessa två punkter linjeras perfekt och de tre meter som skiljer oss åt består av ingenting. När våra blickar möts, precis när det händer, har vi alltså fri sikt. Vi ser varandra och ingenting är i vägen.

Moa har inte sett plåten med de glutenfria spenatpirogerna. Hennes uppmärksamhet är riktad i ögonhöjd och eftersom plåtar med spenatprioger sällan ligger på golvet framför balkongdörrar förväntar hon sig inte det. Hon tittar inte ner. Hon funderar inte på var hon sätter fötterna i denna märkliga plåt-på-golvet-situation (hon vet ju inte att hon befinner sig i en sådan).

Det frasiga ljudet av en lite torr pirog som spricker är inte det som får mig att explodera. Det är hennes blick. Vi ser varandra i ögonen exakt när hennes högerfot möter glutenfri spenatpirog och hennes högra strumpa blir flottig. Det frasar under foten och hon tänker ”papper?” och jag tänker ”vad nu?”. Skammen och förvåningen i hennes blick, den upplevda irritationen i min. Händelsen går i slow motion. Det känns som sekunder passerar innan vi kan processa vad som hänt. Men tillslut exploderar vi alltså. Tårarna rinner och skratten tar liksom inte slut. Kropparna viks på mitten och jag skrattar mig ner på golvet. Befinner mig där och skrattar mig odödlig en stund. Jag och Moa och spenatpirogen. Den stackars spenatpirogen är sprucken och det gröna innandömet blottas genom det trasiga glutenfria degtäcket.

IMG_1708.JPG

På riktigt

En får bra magmuskler av att umgås med fina vänner. Det skrattas nämligen. Mycket.

Och när de fina vännerna går hem tar en ett glas på måfå. Ett av de glas som blev kvar, ett av de glas som fortfarande har lite rödvin kvar. För en känner att en behöver varva ner i den plötsliga tystnaden och när ens eget glas är tomt går vilket annat glas som helst bra. Bara det är något av deras.

En behöver varva ner i ruset av vänskap, skratt och ekologiskt rödvin på box. Sippa några till munnar av det röda. Känna det fylla kroppen. Känna det leta sig ut i venerna. Pulsera ut de fnissande känslorna till kroppens allra avlägsnaste delar. Sedan låta lungorna fyllas av syre från den öppna balkongdörren. Den öppna balkongdörren trots att snön ligger tjock där ute. Det snöade så väldigt under eftermiddagen. Föll en decimeter på bara två timmar. Men lägenheten är varm av skratt och vin och kylan gör mig inget. Det gör mig gott, egentligen. Kyler ner mitt upphettade sinne. Tar mer nig på jorden. Neutraliserar det fantastiska i euforin. Får mig att förstå att det är på riktigt.

Om att pyssla, vinka på riktiga vägen och att dansa på det där sättet.

En tisdag att spara. Spara i bra-tisdagar-facket. Spara i bra-dagar-facket. 

Frukost följdes av promenad i kylan (stod en stund på en brygga och lyssnade på isen som sjöng), yoga och sedan pendeltågsfärd in till stan. Köpte med mig lite pyssel (nämligen krympplast som plötsligt dök upp i mitt Instagramflöde och fick mig att glömma gifthetsen kring plast) och åkte hem till Moa. Vi åt god raw food-lunch och undrade (verkligen undrade) hur folk kan vilja äta kött. Och så pysslade vi. Målade nogranna djur på krympplasten och fyllde lydigt i med de dyra färgpennorna. Stressade inte en sekund. Och så satt vi framför ugnen och såg plasten vrida och vända på sig och skrynkla ihop sig för att så krympa till en tredjedel av den ursprungliga storleken. Ur ugnen plockade vi en minispäckhuggare, en minival, två minipapegojor och en minipratbubbla med det snälla och ogenerade ordet ”hej” på. Försökte pilla på nyckelringar men lyckades inte med alla. Det var ju ändå testomgång tänkte vi och bestämde att göra fler en annan dag. Hällde i mig det sista av teet, kramade om Moa och åkte vidare.

Kom till mamma och pappa efter fem någon gång. Vi drack glögg, åt god middag och drack vatten ur vinglas. Och så åkte pappa till Finland och mamma och jag ”vinkade på riktiga vägen”, precis som jag alltid ville göra när pappa åkte till jobbet när jag var liten. Då ville jag ”vinka på riktiga vägen”, det vill säga sätta mig stadigt på grindstolpen och se bilen eller cykeln med pappa inuti eller uppepå passera och ge av en rejäl supervink (och få en tillbaka). Idag stod jag och mamma utanför ytterdörren (och blev kalla om fötterna) och vinkade. Pappa svängde ut från uppfarten och när han passerade huset ute på vägen hade han vevat ner rutan. Ur den sträckte han armen upp mot himlen och vinkade allt han kunde. Det var fint.

Mamma och jag spenderade sedan kvällen som kvällar borde spenderas. Med bra musik, vin inom räckhåll och pysslande med lite allt möjligt. Mest pysslade vi med en programuppdatering av mammas telefon, men vi hann också med lite Facetime med Karl i London och lite behandling av mammas hår.

Och vi hann dansa. När låten (den från CD’n pappa köpte i Sydafrika men vägrade berätta för familjen vad den kostade, eftersom den var så dyr) gick igång skruvade mamma upp volymen. Och så skruvade hon lite till. Och när hon gick tillbaka till stereon för att det var så högt att jag var säker på att hon skulle skruva ner så skruvade hon upp ännu mer. Det kom fram efteråt att det var det högsta hon spelat på stereon. Vi dansade i alla fall järnet. På det där sättet en bara kan göra med människor som vet allt om en. Med människor som älskar en hur en än beter sig. När spärrarna liksom inte behöver finnas. Och det var förlösande och underbart och jag kände att den här tisdagen är en riktigt bra tisdag.

Idag

Som många gånger förut väcker han mig mitt i natten. Han är redan påklädd och han har mängder av pussar och fina ord till mig. Och så plötsligt låses ytterdörren och han lämnar landet och jag ligger vaken och tittar upp i taket. Kan inte somna på över en timme. Somnar tillslut och när jag vaknar finner jag att halva sängen är tom och blir påminnd om att han är borta. Lagar frukost till en person istället för två och funderar på vad som ska hända idag.

En optimal söndag

Ute sken solen och vi hade bra kläder och varandra. Så vi packade ryggsäcken med varm choklad, varmkorv och sittunderlag. Sedan tog vi oss till skogen, där vi kom på att det inte gjorde något att vi missat bussen till Lida, det är ju bara 6 kilometer att gå. Så vi gick genom skogen och och över lite åkrar och solen sken som bara tusan. Det var bitande kallt och vi tyckte det var synd att all snö smält bort. Men framme i Lida mötte vi snö ändå, för där finns preparerade skidspår och en rejäl pulkabacke. Så åt vi korv vid en eldstad där någon lämnat en liten eld som fortfarande brann. Runtomkring oss hoppade orädda och mjuka kaniner på ett fånigt idylliskt sätt. Och andra människor var lika rosiga om kinderna och fulla av bra känslor som vi. Vissa kastade sig utför pulkabacken och andra stod redo att ge någon en knuff i ryggen, för att ge extra fart. Alla hade vi termobyxor. Så småningom tog vi bussen hem och då låg solen stor och orange på grantopparna. Skuggorna blev långa och våra lungor var fyllda av frisk luft och våra själar fyllda av bra energi.

På ett berg

Vi firar in det nya året på ett opretantiöst och ickestressigt sätt. Ändå lyckas vi ha jättetrevligt, äta superlyxigt och hänga med bra människor. Plus bebismys, roliga spel och fina lyktor vi skickade upp vid tolvslaget. Bra kväll!

Och idag trotsar vi tråkvädret, tar på oss bra kläder, stoppar lunchen i ryggsäcken och går upp på Örnberget. Där äter vi korv (som vi kokat och tagit med i termos) med bröd bredvid en stor en som agerar vindskydd. Alldeles fenomenalt mysigt med frisk luft och fint med utsikten alldeles i närheten. Jag snubblar och slår mig men han pussar och blåser och det känns bra igen. Och så går vi hem och jag säger att ”om en ändå ska äta lunch kan en ju göra det på ett berg.”

Söndag, måndag, tisdag och onsdag.

Det blev söndag och han och jag tog på oss varma kläder och åkte till Lida. Vi planerade pulkaåkning men blev utan pulkor och promenerade istället. Hela världen glittrade av snö och minusgrader i solen och vi gick upp och nerför berg och kullar och över isen. Och så åt vi lunch på värdshuset. På kvällen träffade jag sex bra tjejer och vi alla hade grå kofta. Vi tänkte att det beror på årstiden och att det inge gjorde så mycket. Och så drack vi vin och spelade spel och skrattade mycket. När vi skulle hem stod vi och pratade för länge såklart och kom aldrig riktigt iväg.

Det blev måndag och vi åkte in till stan för lite ärenden. Matta och arga på att öppet köp inte gällde för en julklapp jag inte ville ha tog vi en fika. Behövde ladda om. Vi beslutade att sälja klappen på tradera. Behöver inte hålla så många tummar, är säker på att den kommer bli såld. Men ändå. Jobbigt när det inte går att lösa som planerat. Köpte varsitt plagg till nyår (yay) och åt en sen lunch.

Det blev tisdag och vi tog en sväng till Huddinge för att handla och gå på systemet. Trängdes med nyårsstressade människor och ville helst hem. Uträttade det vi skulle och vuxeninvesterade dessutom i varsinn blå pulka. Snabba och nya och hela. Vi invigde dem på vägen hem. La kassar och väskor på den grusade gångbanan och hoppade i varsinn pulka och dundrade nerför en backe. Blev snöiga och blöta på våra icke-pulkaåkning-kläder men också nöjda i själen. Värt. Jag gjorde yoga och i brist på ett yoga block använde jag en megatjock programmeringsbok (det finns för många i vår bokhylla). Det kändes roligt. Och kvällen spenderades med att se The hobbit, del två, och äta godis till middag. Så himla nice att vara vuxen ibland, även om en kan få ont i magen av det.

Det blev onsdag och nyårsafton och jag vaknar tidigt. Vill åka pulka men det verkar som att en del snö har smält bort. Surfar runt på kameraobjektiv och funderar på att köpa ett idag, innan årsskiftet. Om ALF betalar känns det ju knappast i plånboken. Vore bra med lite fler kostnader i företaget innan året tar slut dessuom. Är det dags för ett 30 eller 35mm?  Oh decisions.

Mitt bästa gäng

Det blev julafton och inget blev som jag planerat och han säger att jag måste sluta planera. Allt fallerar i min besvikelse när det inte blir som jag tänkt. Såklart har han rätt men jag vill ändå leva i den utopi jag målar upp i mitt huvud. Jag vill att allt ska vara perfekt. Jag vill inte ha för bråttom för att äta frukost på självaste julafton. Jag vill inte tro att Kalle Anka ska gå att streama på SVT-s hemsida (eftersom allt annat går att streama i efterhand) och därför missa det. Missa Kalle Anka. Värdsligt egentligen.

Men det var god mat och många fina hemmagjorda klappar. Och familjen. Mitt bästa gäng. Ett gäng glada och roliga och smata människor. Att få vara med dem. Det är ju ändå viktigast.

Livet är enkelt

Livet är enkelt när en söndag börjar med några små ärenden i Liljeholmen och när jag i mitt virriga tillstånd klampar ut ur butiken där jag precis köpt blixtlås till ett sy-projekt, får en kille att påpeka att mina hörlurar hänger ut så tokigt. Det finns tramp-risk säger han och det var roligt sagt tycker jag nu i efterhand men jag säger ”snyggt!” och ”tack” och går till ICA. I kassan på ICA stoppar jag en enkrona i kassaapparaten åt en tant som saknade en krona och hon blev alldeles till sig och sa att ”nu kan jag ju inte betala tillbaka” men det var det inte att tala om menade jag. Det är ju julafton om några dagar. Och tanten glömde nästan sina handskar och när jag räckte över dem sa hon att hon blivit alldeles till sig för det där med kronan. Jag blev varm i hjärtat och gick och köpte eyeliner. Åkte sedan hem till Felix och Johanna. Vi tände det fjärde adventsljuset  och åt saffransbullar med kanske ett ton smör i. Tur att jag inte är vegan varje dag tänkte jag och tog sedan bussen till Nicklas och Helena och den nya människan. Mös med bebis (hon sov i min famn) och pratade om lite allt möjligt någon timme innan jag tog mig hemåt. Svårt att slita mig från den där nya lilla personen. Hon sover på rygg med armarna sträckta upp över huvudet, precis som jag. Det känns fint. Väl hemma finurlade jag julklappar hela kvällen och somnade med Lasse Kroners julstök på ipaden. När jag vaknade låg ipaden i sängen där han brukar ligga men inte har legat på sju nätter.

Livet är enkelt när en vaknar, dricker blutsaft, tar en promenad i det nysnöade (dock töande) vädret och lägger det sista julkortet i en blå brevlåda. Kommer hem, gör yoga och lagar blåbärsdinkelgröt till frukost som avnjuts framför julkalendern. I bakgrunden skiner en liten, gles men älskvärd julgran och under dagen fylls det på med klappar under den. Klappar jag själv gjort på ett eller annat sätt. Bara en enda julklapp är köpt men den ligger inte under granen än. Får se om posten ens hinner leverera.

Livet är enkelt när det hänger en julkrans på nästan varenda dörr i trappuppgången. Nästa varenda en av tjugo dörrar. Och grannarna säger god jul och jag säger god jul och i affären har kassörskorna tomteluvor och det känns påtvingat men stämningsfullt och i kylskåpet ligger en lagrad julmust och i frysen ligger nygjorda rawbollar. Och kanske i prick detta nu landar ett flygplan på Arlanda med honom ombord. Under en hel vecka har vi varit i olika länder men nu kommer han hem och han vet inget om julgranen och jag längtar efter att pussas och snart ska vi göra prick det.

Av mig.

På det mirakulösa sättet som alltid infinner sig skrivs tentan. Av mig. Intensivt och engagerat. Nio fyllda sidor med kunskap. Svåraste tentan i mitt liv faktiskt men nu är den skriven och jag gjorde det bästa jag kunde. Räcker inte det (vilket det kanske inte gör) så gör det inte. Jag hade inte kunnat göra bättre. Så. Lika bra att vara himla nöjd att det är över. Och det är jag.

Firar med en supermysig kväll med mamma. Vi äter middag, dricker te och pratar. Vi bläddrar i fotoalbum från 1991 och början av 1992. Tummar på 23 år gamla bilder och blir nostalgiska. Sedan klär vi på oss så praktiska och fula kläder vi kan och beger oss ut i skogen. Med pannlampa på huvudet kan inte mörkret stoppa oss. Ett fantastiskt mysigt kvällsäventyr i skogen och sedan lånar jag bil och kör hem.

Imorgon sätter jag igång på riktigt med allt jag längtat efter. Det blir en fixarhelg till tusen. Äntligen!

Det stavas J U L

Vi tar bilen söderut trots stormen. Ta tåget säger mamma. Det kostar fyra tusen, aldrig i livet, säger jag. Så vi tar bilen söderut. Trots stormen. Snöstormen. Värsta bilfärden jag varit med om. Istället för fem timmar tog det åtta men det var inte att det tog lång tid som var det värsta. Det värsta var att jag faktiskt var rädd. Dålig sikt och dåligt underlag i kombination med andra bilförares märkliga omkörningar och det faktum att jag själv inte körde (och därav inte hade kontroll) gjorde mig helt labil. Stackars honom som fick stå ut med mitt märkliga bilbeteende den färden. Efter Jönköping stod vi dessutom stilla en hel timme. Vi fick till och med arrangera ett dussin bilar att backa på motorvägen för att släppa fram en brandbil. Vilken grej. Men fram kom vi. Och då var klockan tre och vi kunde äntligen andas ut. Satt uppe och pratade en stund och somnade ovaggade.

Med tre timmar sömn i bagaget vaknade jag av mitt alarm. Det var ju ändå lucia och tradition är viktigare än sömn. Luciamorgon. Så himla fint. Somnade efter timmen om och sov några timmar till. Sedan ägnade vi lördag och söndag åt familjehäng, fika och allmänt mys. Vackra Skåne och Halland levererar.

På hemvägen körde jag. Han sov gott och jag lyssnade på dokumentärer. Det gick himla mycket snabbare hem tack och lov. Och så tog helgen slut och tidigt imorse åkte han till London igen för jobb. Jag är hemma ensam och ställer om livet till tentaplugg. Ägnar dagen åt lite halvt ostrukturerat plugg och har ångest över hur svårt och mycket det är. Och samtidigt börjar jag redan njuta av att det snart är över. Efter torsdag börjar livet efter tentan. Då ska det pysslas och fixas och mysas. J U L stavas det. Åh, vad jag längtar. Tre dagar. Heja!

Story of my life

Sitter (läs: ligger utfläkt som en säl med mjukiskläder och undrar hur det kan vara så varmt) i soffan och äter chokladkaffebönor och programmerar. Story of my life at the moment. Och att ungefär alla tankar och känslor upptas av den nya lilla människan. Overkligt och underbart.

Årets sista månad

Det blir årets sista månad och julpyntet åker fram. Vi öppnar klappar i paketkalendern och äter godäcklig mjölkchoklad ut chokladkalendern. Kalenderljuset briner uppifrån och ner och hjälper oss att räkna dagarna till julafton. Räknar också dagarna till pyrets ankomst. Den nya lilla människan. Ankomst minus två dagar. Overkligt.

Bakar lussebullar och pepparkakor och rocky road och fixar annat gott. Köper ekologisk glögg, sätter på julmusik och tänder ljus i hela lägenheten. Det trillar in folk under hela eftermiddagen som fikar och pratar och en liten söt hund springer runt och är galen. Och Leia, 4 år, kommer fram och utbrister att hunden slickat henne i ansiktet.

Helt plötsligt behöver han åka till London och jobba. Pussar mig hejdå klockan fyra på morgonen och jag somnar efter en lång stund om. Vaknar upp i tom lägenhet och börjar dagen med yoga och morgonpromenad. Därefter frukost och plugg med Miriam hela dagen. Äter pepparkakor och överbliven choklad från glöggminglet. Lever sedan vidare med dagen som en gräsänka bör. Programmerar och glömmer att äta middag. Har ångest över plugget som hänger över mig och dämpar känslan med att titta på dokumentärer om rymden. 30 000 ljusår till galaxens mitt. 30 000 år innan ljus som startar i mitten når ut till oss. Det ger lite perspektiv och mindre ångest över tråkiga javascriptuppgifter (som aldrig tar slut) och labbuppgifter som kommer tillbaka med betyget F. Vi måste komplettera. Aldrig tidigare hänt. Men ett F är en bokstav och det tar inte 30 000 ljusår eller 3 sekunder för mig att förstå att det inte är hela världen.

Äter sen middag framför Historieätarna och ser sedan om filmen Safety not guaranteed. Kanske bästa filmen, i alla fall på länge. Godnatt.

Ekorren är med

Nicklas och Helena (inklusive bebis i magen) kom hit igår och åt middag. Vi lagade zucchinipaj med grillad paprika-cremé och drack rödvin och lyxig lagrad-på-romfat-i-6-månader julmust. Och så spelade vi spel. Jag hade julpyntat så det kändes lite juligt och ekorr-snögloben jag köpte i Köpenhamn fick vara med och spela. Himla fin kväll alltså.

En väldigt trevlig dag faktiskt också. Åkte till Rönninge och göt lite grejer i betong och snickrade lite. Fantastiskt bra att ha ett garage i närheten där en kan jobba om det behövs. Och så åt jag lunch med pappa som gått all-in på no-shave-november. Han ser ut som en jultomte julmyset i ära.

Torsdag

Det är torsdag och jag går till tandläkaren. Myser i tandläkarstolen med halva munnen bedövad och tvingas koppla av. Det är ju det enda en kan göra hos tandläkaren. Kanske den enda platsen i livet där en faktiskt inte kan göra något annat. Inga måsten eller saker att fixa med. Betalar en dessutom mer än tvåtusen kronor för besöket får en ju se till att få ut det mesta av det. Så jag låg och myste så gott det gick (med alla möjliga instrument och borr och grejer i käften) och en dryg halvtimme senare tackade jag för mig och blev rätt mycket fattigare. Adjö hål i tänderna.

Åkte till universitetet och gick på föreläsning och laboration. På den senare skrattade jag kanske hela tiden. Det är något med att sitta flera personer vid en dator och göra saker tillsammans. Mycket skratt. Mycket förlängning av livet alltså. Att vi på köpet lyckades genomföra laboration och skriva rapport på utsatt tid var ju fenomenalt. Det viktigaste är inte att vinna, det är att ha roligt. Men, om en kan få båda, då måste väl det ändå vara bättre? Jag säger ja.

Till middag lagade jag veganpizza som blev färdig när han klev innanför dörren. Och sedan har vi borrat upp en spegel och jag har spikat fast en sladd längs en list. En sån där grej som en gör ibland. I sitt hem. Att en ändå har ett sånt.

Supernice

Hallen målades och vi åkte skytteltrafik mellan lägenheten, tippen, stadsmissionen och Ikea. Införskaffade nya och gamla saker och gjorde fint. Åt middag med familjen och skrattade mycket. Ett bra gäng de där.

Har gjort yoga några morgnar i rad nu. Plus igår kväll, när han ställde upp och var med. Fast efter några omgångar solhälsningar undrade han om det var okej att jag fortsatte ensam. Lite långtråkigt var det tydligen men fint att han var med en stund ändå. Och ute var det mörkt och på himlen lös stjärnor.

Plugg och föreläsning i skolan idag följt av mammahäng i stan och sedan middag hemma hos oss. Lagade grönkål för första gången och kände YES ny grej i livet tack för det! Middag följdes av latin fusion. Ett litet gäng peppade människor och jag (också pepp) dansade loss och efteråt stavas mitt tillstånd M Ö R. Han hade tappat upp bad till mig när jag kom hem. Lyx till tusen men som alltid med bad är det ju supernice i tio sekunder (alltså verkligen helt sjukt lyckorusigt nice) men sen är man mest för varm hela tiden haha. Halvsitter i badkaret som en apa för att kyla ner kroppen när den i själva verket är för varm. Märklig grej ändå.

Nu ska jag sova. Det är supernice i mer än tio sekunder.

Fredag

Börjar morgonen med yoga. Tända ljus i en annars mörk lägenhet. Ingen sol uppe ännu. Gör solhälsningar för att sätta igång kroppen och åker sedan taxi (!) hem till Moa för frukost och häng. SL levererade nämligen inte pendeltågsfärd enligt min plan. Tur att resegarantin finns. Världens lyx att komma hem till en bra vän och få goda grejer och gott sällskap efter tokig trafikmorgon i alla fall. Tar mig så småningom, rejält frukostmätt, genom ett duggregnigt Södermalm hem till Miriam och ägnar dagen åt plugg, fniss och pepparkakor. Strosar lite försiktigt i affärer – framför allt i fantastiska Goodstore där jag handlar lite vegan- och ekogrejer – och tar sedan direktbuss hem. Vi lagar bönpasta med svamp och zucchini och tittar på Röjarralf. Så mysig film. Plöjer några avsnitt av Under the dome också och ungefär så var det med den fredagen.

Imorgon ska det målas.

För jag ska aldrig, aldrig dö.

Dagarna springer fram. Kanske snabbare än någonsin. Den nya kursen är teknisk och svår och jag lyssnar på Lotta Lundgrens sommarprat från 2012 och tittar på alla avsnitt av Torka aldrig tårar utan handskar medan jag programmerar. Gråter hysteriskt såklart och inser att efter de två avsnitten av Verkligheten i P3 om att dö ensam att det blev väldigt mycket död på en gång. Försöker jämna ut med att tänka att jag är lycklig över att leva. Försöker tänka på hur stort universum är och big bang och gud (om hen finns) och att det verkligen är allt bra märkligt att människor kom till och pendeltåg med för den delen och att vissa personer färgar håret rött. Drömmer märkliga drömmar och vaknar utan att veta var jag är. Spanar mig omkring i sovrummet i flera sekunder innan jag förstår. Tydligen fryser jag i sömnen så han stoppar om med dubbla duntäcken. En dag kommer solen fram och jag snabbar mig ut på promenad innan den går ner. Suger i mig av d-vitamin jag inte fått på veckor och blir euforisk och endorfinhög av den snabba promenaden. Det är nämligen kallt och jag klädde på mig för lite. Då måste en gå extra fort. Och så diskuterar jag och Miriam att en skulle må bra av att gå långsamt ibland. Bara strosa. Strosa inte stressa. Kommer hem från skolan och möter ett nedhugget träd utanför vår port. En stor ek som växt ända upp till oss på sjätte våningen. Nu i småbitar, nogrannt sorterade i rader på marken nedanför. Jag står och tittar på den nakna stubben som är kvar och känner mig sorgsen. Den svartvita katten som bor i närheten stryker omkring och undrar också. Kanske känner den inte igen sig. Var är trädet? tänker katten och jag också. Tar hissen upp till dukat middagsbord och berättar ivrigt om en dag med intryck och många människor. Plugg på Stadsbiblioteket med ett gäng och lunch en bit därifrån med ett annat, plugg med ytterligare ett gäng andra människor och föreläsning med ännu flera. Promenerar genom ett regnigt och mörkt Kista och klockan är kolsvart. Bokar in frukostdate med saknad Moa och mamma säger i telefon att jag har fina vänner, ta hand om dem. Ta hand om dem säger hon. Vill ta hand om vänner. Vill göra yoga. Öppnar datorn och ser mailkorgen fyllas och tömmas. Och fyllas igen. En ständigt stressande siffra inom paranteser. (5). Fem olästa mail. Fem saker att ta tag i. Inte skjuta upp eller ignorera. Göra. Agera. Skjuter istället upp. Hanterar det viktigaste men skjuter upp resten. Tar istället tag i nuet. Bestämmer att det är där jag ska vara. Inte i mailkorgen. Och så lyssnar jag på denna låt.

Veckan.

Den senaste veckan har genom min Instagram sett ut såhär:

(Nattjästa rågfrallor, ny kurs och dator-på-bröstkorgen-ligga-på-rygg-plugg-posen, distanskurs och te hos Mirre, lunch hos mamma på Kastellholmen och Djurgårdsfärjan därifrån, myntaskörd på balkongen – i november, pojkvän med banan- och päronhänder, alfapet och rödvin, paketkalender-prepp, julljus i stan och vegansallad på Systrarna Voltaire).

Och så var det med det

Han är hemma sjuk en hel vecka och till och med på helgen och då vet man att någon är sjuk på riktigt. Annars är en ju ofta på benen lagom till fredag eftermiddag, så att en kan vara igång och hitta på tokigheter på helgen. Men icke. Så jag fick underhålla mig själv, även om jag ändå mest höll mig hemma och kunde umgås ändå. Städade lägenheten ordentligt, handlade julklappspapper och gjorde vegetarisk sushi. Spelade alfapet, började slå in paket till årets paketkalender (!) och mötte Thessi för en promenad på Djurgården och lunch på Systrarna Voltaire. Dubbelt upp med hummous den dagen, eftersom vi åt det även till middag. Kanske en av de godaste grejerna det där.

Och idag åkte jag hemifrån så oförskämt tidigt att havregurten (med tillhörande müsli och uppskuren sharonfrukt) fick åka ned i ryggsäcken istället för i magen. 5.25 gick jag hemifrån och en knapp timme senare somnade jag och Hanna på tåget som skulle ta oss från Stockholm till Sundsvall. Vi sover tills det blir ljust tänkte jag. Men det blev aldrig ljust. Idag var en sån där novemberdag som gick från morgon till kväll utan det där trevliga mellantinget. Alldeles fenomenalt dåligt faktiskt, eftersom det vara fotografera vi skulle ägna dagen åt. Då vill en ju gärna ha bra ljus. Men det gick fint ändå. Med stora fönster, ljussnälla objektiv och då och då en liten blixt går det att få fina bilder även om det är en mörk novemberdag.

När tåget passerade det röda huset med de vita knutarna, huset i skogen, långt ifrån allt, pekade jag ivrigt. ”Där! där!” Hanna såg och jag lutade mig tillbaka i SJ’s lagombekväma säten och tänkte att det är dags att åka dit. Ett par dagars plugg kanske, mitt i veckan. Varför inte ändå.

När vi anlände Stockholm igen hade vi spenderat mesta tiden av dagen på tåget. Men vi hade över 700 bilder i bagaget och Karl hade på uppdrag av mig köpt rispapper så när vi kom hem lagade vi vietnamesiska vårrullar och dog godhetsdöden. Och så var det med den måndagen.

Köpenhamn

Jag tog mig till Centralen före klockan åtta på onsdagmorgonen. Köpte te och strosade runt på Designtorget en stund innan jag gled ut på perrongen vid spår 10 och möte William och Miriam. Vi hoppade ombord på tåget och åkte söderut. Miriam bjöd på godis fast klockan inte slagit nio och det kändes fenomenalt. Resan gick fort.

Anlände Köpenhamn efter lunchtid. Tog en taxi hem till Jenny som bodde i kanske det snyggaste hus jag sett. Spenderade sedan dagarna i glada vänners lag. Mycket promenerande, affärskikande, god mat, vin och skratt. Träffade Line och Caecilie för första gången på snart två år också. Vi åt frukost tillsammans på torsdagen, pratade ikapp varandra på livet och diskuterade intenstivt konspirationsteorier. Så bra.

Jag och Miriam promenerade till Christiania. Kände oss lite vidriga, som att vi tittade på apor i bur ungefär. Hade en frän lukt i näsan och knepig känsla i magen när vi gick därifrån.

På tåget hem bestod vår fönsterplats av en fet vägg och vi var lite bittra över det. Köpte kanelbulle och te till middag och mådde dåligt över en nykläckt förkylning. Sov ett bra tag och väcktes av Miriam strax före Södertälje. Hade insett att det skulle gå snabbare att åka hem därifrån, jämfört med att åka till Centralen och sedan tillbaka söderut. Hemma runt midnatt, visade honom alla spexiga grejer jag skaffat och däckade i livets skönaste säng men livets bästa människa.


Frukostdate med dehär två på torsdagen. Och senare, när Jenny var i skolan, promenerade jag, Miriam och William i Nyhavn. Regnet låg i luften men föll aldrig.


Mirre hängde i hängmattan, som en gör. Och när vi lämnade centralstationen i Köpenhamn fanns en tydlig skylt om flyktväg.

En måndag när livet är trevligt

Livet är trevligt när dagen börjar med tidigt morgonflyg till Örnsköldsvik. Spenderar dagen med att fotografera. Otroligt givande och roligt. Och några timmar senare sätter vi oss i det lilla propellerplanet igen och flyger söderut. Min kollega för dagen, Hanna, och jag har så mycket frågor. Hur lång sikt har piloten när flygplanet är mitt inuti molnen? Har flygvärdinnan (som är densamma som på morgonflyget) chillat i Övik under samma timmar som vi varit där, eller har hon flygit fram och tillbaka? På den frågan var svaret det senare. Fram och tillbaka två gånger idag visade det sig. Flyger ett litet flygplan på samma höjd som ett stort flygplan?

Får se en andra solnedgång några kilometer ovanför jorden. Fluffiga moln och en orange strimma längs horisonten. Så vackert att det kändes på låtsas. Och jag tänker att jag är lyckligt lottad som gör detta i jobbet. Liksom får betalt för att flyga och fotografera. Landar på Arlanda, hoppar på en flygbuss och kliver av vid S:t Eriksplan. Där möter jag William och Miriam och äter kanske livets godaste sushi. Därefter beger vi oss till en välbekant bar där vi möter upp kanske femton kurskamrater. Dricker vin eller öl och pratar om lärare och kurser och allt annat. Går vidare när stället stänger, dricker öl och missar sista pendeln och eftersom jag missar inte matchar någon nattbuss åker jag med Miriam till söder. Går från Mariatorget till Skanstull och allt är tyst och försiktigt. Kliver på nattbussen, lyckas hålla mig vaken på grund av de 16-åriga skrikande kidsen på sätena framför mig. Kanske bra ändå. En har ju vaknat upp i Södertälje och tvingats ta taxi tillbaka förut. Hade ju inte varit en superhit precis.

Alternativet vinner ändå

På något sätt tillåter jag mig själv att stå ut med de skrikande 16-åriga hårdrockarna på nattbussen hem denna måndagsnatt. Jag tänker att deras nasala och falska sång är bättre än alla våldtäktsmän i världen. Att deras imitation av the mamas and the papas är helt okej om en jämför med vad som kunde vara alternativet. Och så blir jag arg på mig själv för att jag tillåter mig själv att tänka så. För det är precis då alternativet vinner. Jag blir arg att jag tillåter detta. Tillåta de att vinna. Tillåta mig själv att bli rädd och underlägsen.

Kanske inte

Ligger i sängen och tänker att jag ska jobba. Men jag undviker att öppna mailet och lyssnar på soundtracket från Zach Braffs nya film Wish I was here istället. Vi såg den igår och jag tyckte den var fin. Kanske inte prick lika bra som Garden State men ändå väldigt bra. Mycket feelings och så ordentligt med gråt på biografen. Det är ändå bra gjort. Och så fantastisk musik i vanlig ordning.

Det är söndag och jag får ingenting gjort. Förutom att jag bakat mandelkakor av det mandelsmör jag gjorde igår. Det blev så himla dåligt nämligen så jag tänkte att jag måste göra något annat av det. Små kakor blev det. Veganska såklart och goda minsann. Och så har vi tittat klart på Fight Club (som vi tvingats se i tre omgångar eftersom vi somnat osv) och jag är skeptisk till allt blod och kladd men fascinerad av djupet och känner mig manad att se igen, för att se med andra ögon. Men inte nu.

Mailet öppnar väl knappast sig själv men suget finns liksom inte. Om jag skjuter det lite till på framtiden kanske det försvinner. För mindre än två timmar in i framtiden betyder: åka hemifrån. Familjemiddag står på söndagsschemat och imorgon flyger jag någon timme norrut och fotograferar. Och sen väntar öl och häng med klasskompisar. En rivstart på veckan blir det nog. En fräck vecka med ny kurs och Köpenhamnstrip.

Om en skulle ta och öppna det där mailet. Nje. Kanske inte. Kanske lite mer slösurf och örongodisnjutning först.

Örn- och sälsafari

Igår klockan 10 lämnade vi Stavsnäs Vinterhamn med Briggen Tre Kronor för en dag av Örn- och sälsafari. Det var kallt och supersoligt och knappt någon vind alls. Men ett flermastat skepp med tiotals segel har ju såklart en motor, också. Så vi hjälpte till med den en del. Det var en helt fantstisk dag med sol och häng och segling. Och örnar och sälar och allt. Och god mat och kaffe inom räckhåll. Såhär såg det ut:





























Som en gör.

Idag är det onsdag och jag skriver hemtenta. Men när en klämt ur sig de 2500 ord som krävs och på något sätt har en okej struktur och två dagar kvar till deadline, då är det inte särskilt motiverande att fortsätta. Det är istället väldigt motiverande med en paus. Så jag beställer en megafin tröja och går ut och springer. Lyssnar på Björn Dixgårds och Gustaf Noréns sommarprat från förra sommaren och inspireras och mår som en liten kung. Tar en dusch och äter resterna av gårdagens lunch, grön ärtsoppa. Och så beger jag mig in till stan för några små ärenden. Som en gör.

Målning och hemtenta

Vi har målat om sovrummet och jag har nytt favoritrum i lägenheten. Ligger uppkurad i sängen och myser som en katt. Detta trots att det i min famn ligger en dator och en mängd böcker i projektledning. Hemtenta står på schemat. Men jag börjar lite försiktigt. Har ju ändå flera dagar på mig att skriva.

Vi ägnade hela helgen åt att måla. Och en hel del annat som vi inte räknat med. Som att montera ner hela garderoben, ta ner och slipa bort resterna av den bård som suttit högst upp på tapeten och rensa och städa en massa. Det blev liksom lite mer jobb än vi tänkt. Och så krävdes en akutfärd till IKEA på söndageftermiddagen men det gjorde inte så mycket. Pappa åkte med och vi hade det mysigt. Och så blev det så himla fint till slut. Nytt favoritrum som sagt.

Förresten är det mindre än två månader till julafton och massa roliga saker som händer framöver. Liksom örn- och sälsafari, Köpenhamntrip och så distanskurs och förhoppningsvis nice kurs på DSV i Kista (där jag inte varit på 1,5 år nu!). Så småningom lite advent och så också. November kommer bli en tiptop månad, det känner jag på mig.

Nu: skriva lite.

Kallvarm

Hösten rusar fram. I skolan pysslar vi prototyper och har annorlunda och faktiskt givande seminarium. Och så är vi lediga mitt i veckan så jag spenderar dagen i skogen med Miriam och William. Vi drar på oss underställ och regnkläder och packar ryggsäckarna med varmkorv, festis och varm choklad. Plockar massor med svamp (och jag lär mig i alla fall en ny sort) och äter matsäck i en tyst och fin skog. Till middag blir det såklart svamprisotto. Och så letar jag praktikplats och försöker sälja in mig själv på intervjuer och i mailform. Ibland nappas det, ibland inte. Det känns i vilket fall märkligt att jag snart är färdigutbildad. Och så kommer jag hem och gör müsli.  Och tar en löprunda i en bitande kall höstkväll, med ett världsafint och inspirerande vinter-i-p1-prat i öronen. Kommer in genom dörren hemma, kallvarm och endofrinhög, och nygjord-müsli-lukten av kokos och kanel väller över mig och gör mig euforisk. Hittar en ny serie på Svt Play, lyssnar på musik som påminner om höst (Hello Saferide, Veronica Maggio och First Aid Kit) och planerar ett glöggmingel två månader i förväg. Och appropå två månader är det precis den tidsperioden från idag till självaste julafton. Heja!

Astronomins dag

Astronomins dag hölls för första gången den 13 oktober 2012. Det var hans och min absolut första date. Idag, lite drygt två år senare, hölls Astronomins dag för tredje gången. Vi åkte in till Alba Nova tidigt idag. Deltog någon timme i Space Ups program. Vi hade inte anmält oss men eftersom inte alla som gjort det dykt upp fick vi goodie bags och t-shirts och hela alltet. Lyssnade på Christer Fuglesang (och jag var starstruck) som pratade om sitt rymdäventyr och sedan om lite sånt jag inte förstod. Och så pratade en representant från Rymdstyrelsen och några studenter från Luleås tekniska universitet. Efter det smet vi vidare. Såg en rymdinspirerad dansföreställning i Vetenskapens hus. Så himla fin och bra. Promenerade sedan till Naturhistoriska riksmuseet där vi åt lunch (megagod pumpasoppa) och sedan lyssnade på ett föredrag och en film om kollisioner i kosmos. Faktiskt en av de bättre filmerna jag sett på Cosmonova. Ofta är deras filmer så vaga, liksom bara spekulerande. Men inte denna, den var informativ och inspirerande.

Åkte sedan hem. Han mådde dåligt och jag kände mig ändå rätt nöjd. Observationer upp i rymden kunde man först göra på kvällen så vi valde att avsluta.

Så himla mysig dag.

Det har ju blivit kallt

Livet just nu: Glider till Falun och ägnar dagen med kameran i högsta hugg. Får tid att gå en kort stund Dalarna-muséet också. Samt dricka te några gånger. Det har ju blivit kallt. På tåget hem redigerar jag bilder och kollegan för dagen sover på min högersida. Det blir mörkt ute och när jag kommer hem tänder jag ljus.

Och så har jag ramat in en familjebild från 90-talet där jag bär simba-outfit och där Elvis var en minivalp. Så himla fint. De sista tomaterna mognar dessutom i köksfönstret och i Falun fanns en tvetydig skylt om byxor och tröjor. I frysen finns nu för övrigt tonvis med äppelmos jag inte vet när vi någonsin ska äta.

 
 

ganska enkelt ändå

Det finns inte mycket att skriva om när livet flyter på som det ska. När det finns fyra olika sorters choklad mellan 80 och 99% kakaohalt i kylskåpet. När hösten färger allt rött och gult och när kylan börjar bita i kinderna. När jag dansar mig dösvettig och endorfinhög med härliga tisdagsmänniskor. När den pågående kursen ger utrymme till att göra lite annat än att plugga, tex jobba, simma, basta, koka äppelmos, promenera med bra podcasts i öronen eller baka vegan banana bread.

Eller åka till Taxinge slott och äta lunch. Tyvärr innebar det att jag av misstag serverades kött och upptäckte det först när det fanns i min mun. Det har faktiskt inte hänt under mina två år som vegeterian. Jag har aldrig av misstag ätit kött, även om det känns som att det är ganska lätt hänt. Men usch vad äckligt det var. Jag blev så arg. Stormade till kassan med min ”vegetariska” foccacia fylld med salami. Killen bakom kassaapparaten förstod inte min ilska. Verkade häpen och dum. Men jag fick ny mat och glömde ändå ganska snabbt vad som hänt. Det var ju ändå mysigt att vara där. Och vem är jag att gå runt och vara arg. Det var ju inte någon som gett mig kött med flit. Hoppas jag.

Och jag har blivit med ny telefon och det känns finfint. Äntligen kan jag starta telefonen på mindre än 10 minuter och allt fungerar som det ska. Och han och jag har helt plötsligt varit tillsammans i två år och jag tänker att livet går fort och långsamt och tiden är relativ och allt det där. Och appropå relativitet och Einstein så är det Astronomins dag på lördag. Men innan dess står fotojobb i Falun och en ledig fredag på schemat. Jag gillar det. Livet är ganska enkelt ändå.

Mysprogrammering, handuppräckning och födelsedagsgrejer.

Tentan skrevs. Jag jobbade ikapp grejer intensivt i några dagar. Och på torsdagen satt jag och Miriam och mysprogrammerade med bubbelvatten inom räckhåll. Gjorde vietnamesiska vårrullar till lyxlunch och hade det fint. Gick på föreningsmöte och blev alldeles varm av handuppräckningen över ”hur många som har internet”. När majoriteten är 65 eller 70 plus trodde jag händerna i luften skulle vara betydligt färre. Men det var säkert 75% som nöjt viftade med händerna. Och så diskuterades det sånt som diskuteras på föreningsmöten. Ekonomi, trädgårdsgruppen och nya hemsidan. Och så börjades ny kurs. Föreläsning och sedan bilfärd till söder, där jag och Miriam gick och klämde på nya Iphone och sedan mötte upp Jenny vid Nytorget. Hon befinner sig ju på heltid i Köpenhamn så när hon kom på besök här hemma passade vi på att snacka ikapp oss om livet och dricka lite eftermiddagsrödvin. Bra grej. Mötte sedan Karl, åt sushi på det där mysiga stället på Hornsgatan där sushin serveras ovanpå en rykande sån grej man stoppade i Halloween-bålen för tio, femton år sedan. Helt genialt fint. Somnade till V för Vendetta och vaknade upp för att hålla lördagens Latin Fusion. Ett härligt gäng mötte mig och vi dansade oss svettiga och redo för helgens äventyr. Resten av lördagen gled på som lördagar brukar. Lite häng hemma, med skrivande av skoluppgift och lite tittande på The Killing. Och sen födelsedagskalas hos Felix. Och idag är det söndag och jag har precis gjort ny müsli och Felix fyller 26. Vi ska hem till honom och fira med tårta.


Mysig höstpromenad i fredags morse. Och så den där rykande sushin.


Gårdagens efter-latin-fusion-mellis: raw mazarinboll och chiapudding med kardemumma, agave och hallon. Och så Pluto (klistermärkesdekoration på Felixs paket) som tydligen ska få bli planet igen. Heja!

Om bröllopsfotografering, slingor, micro machines, gruppbilder och tulpanlökar.

I fredags kom mamma hit. Vi pratade pratade pratade och så lagade vi lins-och sötpotatisbiffar med sallad och hemgjord tapenade. Åt och drack vin så när mamma skulle toppa min lugg gjorde hon det på ett kaxigt två-glas-vin-i-kroppen-sätt och jag skrattade massor åt det. Hon liksom klippte bara, utan att stämma av och fråga vad jag tänkte. Men snyggt blev det såklart. Hon kan ju det där.

Och så slingade hon mitt hår och när det var klart var klockan jättesent och jag fick panik när vi drog av slinghättan för jag tyckte jag var helt randig och började gråta inne i badrummet och mamma var tvungen att krama om och säga att det inte var någon fara. Fast det tyckte jag att det var och så missade mamma tåget och blev kvar en stund till. Tröstade lite mer och när hon gick en knapp halvtimme senare hade håret hunnit torka tillräckligt för att jag skulle inse att det inte skulle bli fullt så randigt som det först verkade. Plus att jag hann fläta mammas hår och vi hann borsta tänderna ihop. Så kramade jag hejdå på henne och kröp ner och sov bredvid honom (som lagt sig någon timme tidigare).

Vaknade upp som en blond en och kände mig utsövd och lite lite randig ändå. Men det gjorde ingenting så jag ägnade förmiddagen åt lite halvhjärtat plugg. Åkte sen till Salems kyrka och fotograferade ett fint brudpar innan deras vigsel. Bråkade med den starka vinden men njöt av det vackra solskenet. Några hundra bilder senare önskade jag dem lycka till och åkte hem till mamma och pappa. De var barnvakter åt två fina kids. Pappa drog fram micro-machines-lådan (en stor buss) och vi satte oss allihopa på den röda runda mattan i vardagsrummet och lekte. Mamma och jag försökte organisera leken på ett sätt man inte gör när man är 3,5 respektive 7 år. Gick sådär. Ritade lite och 7-åringen frågade vem som födde mig. ”Hon, där ute. Det är min mamma” svarade jag.

Åkte hem, förberedde knytismat och åkte hem till Hannah. Åt god tapasmiddag med henne, Moa, Mickis, Isabelle, Lii och Lotten. Uppdaterade varandra på livet, pratade om allt möjligt och tog roliga seriösa gruppbilder innan vi drog in till stan för att trängas inne på Kåken. Lönehelg=trångt med folk. Folk som röker. Usch och fan vad mitt hår luktade efteråt. Ändå värt. Dansade, träffade folk jag inte träffat på länge och tog tillslut nattbussen hem för första gången på cirka en evighet. I Tullinge mötte han mig, trots att klockan var nästan halv fyra. Så himla fin människa han är min kille.

Sov länge. Till tjugo över tolv. Rekord ungefär. Gjorde scones (samma som för en vecka sedan) och åt liksom en mitt-på-dagen-frukost aka brunch i långsam takt. Allt för att skjuta på tentaplugget. Ägnade sedan dagen åt oerhört ostrukturerat plugg varvat med skypeande med kusin i Hongkong (som sa ”tack detsamma” när jag önskade henne en ”trevlig vistelse i Taiwan”) och att sätta tulpanlökar i balkonglådan. Och att äta sushi, titta på Epic Fails på youtube (och skratta mig odödlig) och hänga/mysa/busa/vara med honom.

Och så tog helgen slut och det är plötsligt mindre än två dagar till tentan och det känns lite stressigt men ändå skönt för då är den ju snart avklarad eller i alla fall försökt att bli avklarad och det känns bra. Och idag har vi bott i lägenheten i prick ett år och det känns alldeles fenomenalt.

ett rån där en mystisk ung man på ett tyst sätt försöker sno en gammal tants plånbok

Som vanligt händer grejer. Jag pluggar och äter och sover och pussas och vaknar upp när det är tjock dimma utomhus. Och jag kommer hem från Universitetet och byter om till mjukiskläder. Lyssnar på tystnaden i lägenheten och trycker hjärnan full med digitala marknadsföringsstrategier. Går på jobbmöten. Jobbar.

Åker till Skärholmen och handlar födelsedagspresenter och blir vittne till ett rånförsök. Liksom inte ett sånt speciellt och häftigt ”upp med händerna gör inget dumt”-rån utan ett rån där en mystisk ung man på ett tyst sätt försöker sno en gammal tants plånbok (det visade sig senare att hon inte hade någon, i alla fall inte i den ficka han promt skulle pilla in handen i). Det var inne på Systembolaget och jag hade precis tryckt in min kod och petat på den gröna tangenten som det står OK eller GODKÄNN eller något sånt på (som att man någonsin noterar något annat än färgen) när min (ja min alldeles egen) kassörska reser sig och utbrister ”VAD FÖRSÖKER DU GÖRA!!!??” Hon kanske sa ”VAD GÖR DU” eller ”VAD FÖRSÖKTE DU GÖRA FÖR NÅGOT?”, jag och Karl minns olika och det har inte så stor betydelse. Betydelse har att hon, cirka 55-60 år, reser sig och får sån jävlar-i-min-låda-pondus att jag ville göra henne till stadsminister, där och då. När vi tolkat in hennes utbrott ser vi vem hon rytit åt. En kille, mellan 25 och 30, med dålig hållning och keps. Han verkade inte förstå vad hon sagt. Hon fortsätter (med stora bokstäver): ”Du försökte ta damens plånbok!”. Jag får lite skämskudde en kort stund, tänker att oj vad pinsamt om hon sett fel. Jobbigt läge liksom. Men inte har hon gjort det. Tjuven ser förvånad men ertappad ut och börjar snabbt gå mot utgången. Någon kommer på att det finns en vakt i närheten. Vakten – Jesper – kommer till undsättning och lyder uppmaningen: ”Ta honom!”. Han kommer ifatt tjuven, som ökat takten, greppar tag om honom och säger säkert något hotfullt och vitsigt. Det skulle jag gjort.

Det blir lugnt inne i butiken igen och jag säger till kassörskan att det var bra gjort och hennes kollegor peppar och klappar händerna. När jag och Karl går ut ur butiken, lite chockade och adrenalinhöga, ser vi att tjuven och Jesper har brottats på gatan utanför. Tjuven har väl kommit loss men är nu i Jespers klor igen. Det sista jag ser av tjuven innan vi svänger in på Ica för att köpa pekannötter och tamponger är hans besvikna face upptryckt mot en glasruta, med båda händerna bakom ryggen. Han sprattlar vilt och det är tydligt att Jesper får kämpa för att hålla kvar honom. Men det gör han och sen kom väl säkert polisen och så. Heja heja kassörskan på Systembolaget. Och heja Jesper, vakten. Så himla bra när de goda vinner.

Förövrigt har luggen blivit lång och det kanske är dags att klippa lite.


Veganska scones med kanel och russin

Idag är det lördag och vi vaknade strax efter sju. Lika bra att fira att det är helg med att baka scones. En vegansk variant med kokosolja istället för smör och havredryck istället för mjölk. Dessutom en del fiberhavregryn, kanel och russin i smeten, som fasen i mig gjorde att allt smakade julafton (på ett bra sätt såklart). Riktigt goda scones alltså. Receptet hittade jag här.

För övrigt så himla lyxigt med egenplockade lingon, hemgjord nutella och müsli.









En sväng till månen

Drömde inatt att jag och Moa åkte till månen. Minns inte riktigt hur vi kom dit, men helt plötsligt var vi halvvägs framme och så åkte det förbi en rymdfärja (de som gått i pension) och vi bad de sakta ner för att kontrollera att inget var fel. Det såg bra ut. Så vi tittade ner på jorden som uppenbarades i klargrönt och blått och liksom lös mot det svarta ingentinget där bakom. Det var så vackert. Jag tog upp mobilen och fotograferade och lät sedan min skruttiga gamla HTC ligga och vila i tyngdlösheten en stund. Sen kom jag på att även om den är skruttig vill jag ju inte låta den glida iväg i rymden (om jag skulle råka putta till den eller så) så jag knep tag om den igen. Och så tänkte jag att nu kan jag checka av ”rymdresa” på min bucketlist. Blev lite besviken när jag vaknade och kom på att ”rymdresa” står kvar på listan, utan en check i checkboxen.

Så himla mysig och fin dröm. Firar den med att ha rymdtröja på mig idag.

Havrerutor

Hej och välkommen till något farligt gott och enkelt att göra:

Mixa 100 gram dadlar med 20 gram kokosolja, 1 dl havregryn och en bra dos kanel. Forma till en lång korv, gärna lite fyrkantig (om man klär in korven i plastfolie är det enkelt att forma den). Lägg i frysen tills den stelnat och skär i lagom bitar. Doppa i smält mörk choklad (jag tog 85%-ig) och strö över lite havregryn för snygghetens skull. Förvara kallt.

Voila!



förutom

Förutom en uttömmande matthet över politik har jag under de senaste dagarna gjort detta:


Upptäckt den första röda chilin på chiliplantorna! Förutom denna vackra skapelse finns drygt tio gröna finisar. Denna skördade vi dessuotm igår och blandade ner i en av såserna till vårrullarna. Och så har jag läst massa bamsetidningar. 

Köpt fina små skålar och invigt poolen för säsongen. Simmat två gånger och bastat järnet.

Tagit en löprunda när det var mörkt och därav behövt plocka fram reflexvästen ur garderoben. Och vaknat till denna dimmiga utsikt. Samma vy och nästan identisk bild som jag tog morgonen efter vi  flyttade in för snart ett år sedan. Kolla!!

 Varit på Fotografiska med Moa. Efteråt åt vi lunch på Hermans och njöt av studentrabatt och dödsgod mat. Vem vill egentligen äta kött, liksom på riktigt? Och igår kväll gjorde vi ju vietnamesiska vårrullar.


När jag vaknade imorse möttes jag av den snyggaste dimman någonsin.


På morgonpromenaden glittrade cirka en miljard spindelväv i solen. Här är ett. Mamma och pappa lämnade över denna fantastiska blomkålssvamp när de kom igår. Idag fräste vi den med lök, vitlök och kryddor, slängde över havregrädde och blandade ner gojset i en kastrull med spagetti. SÅ gott!

Fucking politikparadox

Idag är det valdag. Som om jag inte redan visste det påminns jag av kommunen per SMS, av bloggar i form av uppmanande skrytinlägg om hur den och den röstar och så denna uppsjö i sociala medier. Folk fotograferar något i den färg som representerar det hen tänker rösta på, följt av ett hetsigt inlägg om vad de andra färgerna gör för fel. Det är en arg debatt. En armbågig och ruffig, otrevlig och hetsk diskussion. Folk kallar varandra idioter till höger och vänster. Jag orkar inte med längre. Har diskuterat mig trött om politik de senaste veckorna och månaderna och längtar bara tills idag är över. Tror, hur resultatet än blir, ärligt talat att det inte kommer påverka lilla mig märkbart. Livet kommer gå vidare vad det än blir för resultat. Det enda som inte vore fint vore om nazigänget drog hem storvinsten. Då checkar jag också ut. Men annars så: livet går vidare. Det är det som folk (åt både vänster och höger) verkar ha svårt att förstå. Människor som hotar med att lämna landet eller kapitulera om fel sida vinner.

Fick mig ett oväntat och onödigt börja-gråta-breakdown utanför vallokalen idag. Hade inte helt bestämt mig ändå (hur ska man egentligen tänka när det gäller landsting och kommun? ska man tänka annorlunda än till riksdagen? vad ska mamma rösta på? osv) och pressen som tryckt på den senaste tiden liksom exploderade i mig. Alla ilskna inlägg om hur man ska tycka – men framför allt om hur man inte ska tycka – har gjort mig matt. Hur jag än har vridit och vänt på frågor har det känts som om mina åsikter är fel. Som om jag tycker något som en inte får tycka. Så jag stod där, utanför lokalen där vi skulle rösta, och visste varken ut eller in. Mamma sa i telefonen att jag ska rösta på det jag vill. Men hur ska en veta vad en vill när påminnelser om vad som är rätt och fel ständigt ekar i huvudet? Vad vill alla andra att jag ska rösta? Vad vill andra att jag ska vilja? Kan jag verkligen stå för min röst? Ja, jag kan stå för den. Rabbla upp ett par tre saker partiet står för som är betydelsefulla för mig. ”Det värdesätter jag”. Blöh! Men jag kan icke argumentera mot någon kunnig. Trots allt jag läst och alla valdebatter jag sett.  Har aldrig känt mig så påläst som nu. Och ändå är jag osäker. Ingen tycker allt jag tycker och jag tycker inte allt någon annan tycker. Det finns inget Annickaparti (mer feminism, hundvalpar och godis!).

Jag är matt och trött på att samhället nästan blivit för politiskt korrekt. Alternativet är förmodligen inte att föredra och jag förstår att mycket gott har kommit med den ökade förståelsen och medvetenheten hos folk. För att problem ska lösas måste vi prata om dem. Det förstår jag. Och demokrati kicks diktatur in the butt alla dagar i veckan. Men jag är ändå trött. Räknar med ett par dagar av ännu hetsigare diskussion i sociala medier och på andra plattformar. Det som börjat med ”Var inte en jävla idiot” kommer fortsätta i stil med ”Era jävla idioter”. Jag håller mig undan från Facebook i några dagar. Hoppas på stiltje mot slutet av veckan och ett normalt liv därefter. Men först: obligatorisk valvaka. Fucking politikparadox.

Hej jag heter Annicka. Jag gillar rymden, rödvin och känslan när man drar handen genom blåbärsris.