och allt som inte är just nu verkar oviktigt och det är precis vad det är

När jag ligger och försöker somna ombord på MS finnclipper har jag inte sett honom på nio dagar. Jag kan inte somna. Kan nämligen inte förstå att jag snart ska få andas samma luft som han. Att jag ska få känna hans händer smeka min rygg och höra honom säga att han saknat mig.

Vi bastar och badar och skrattar. Och vi spelar fotboll och plockar blåbär och går på loppis. Vi spelar Uno med hans föräldrar och gör kantarellstuvning av de mängder svamp vi hittar i skogen. Hittar också smultron, åkerbär och hjortron. Stoppar i munnen på löpande band och låter skogen stå för mellanmålen. Och vi gömmer oss från spöregn och sedan struntar vi i spöregnet och slutar gömma oss och vi promenerar längs hästhagar och över åkrar. Blir bitna av mygg och trötta av att klockan är mycket och att vi glömt äta middag. Solen går aldrig ner och vi går aldrig och lägger oss. Bakar blåbärspaj och min pappa, som också är i Finland, kommer och äter lunch med oss. Vi leker i traktorn och i sandlådan med hans kusinbarn och trots språkbarriären har vi roligt. Och över sjön och åkern letar sig på kvällen dimman, den som lägger dagg i gräset och en mystisk stämning på sjön. Det ångar om våra kroppar efter bastun och vi dyker i det kalla vattnet. Klyver den spegelblanka, mörka vattenytan och stannar tiden när vattnet omsluter kroppen. Ryser lika mycket av kylan som av den tillfredsställande svalkan. Simmar och lyssnar på forsen vars avlägsna dån letar sig fram till oss i den annars tysta natten. Vi ser sångsvanen sjungande sväva över den lilla sjön. Dess vingslag är lika svepande mjuka som de är kraftfulla och starka. Och det är lätt att andas och leva och allt som inte är just nu verkar oviktigt och det är precis vad det är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*