Halv

När jag kliver på bussen till Helsingfors känner jag mig halv och jag kämpar med att samla ihop mina känslor. Det känns som att jag spritt ut dem; över den lilla sjön, i bastun, vid fönstret ovanför köksbänken, på skogsstigarna, på utsiktsplatsen, i tältet, över hans kropp.

I tre veckor har vi umgåtts dygnet runt. Sånär som på en löprunda och ett par timmar efter första resan till Finland – när vi packade om och skulle till Skåne – har vi inte lämnat varandra en sekund. Dagarna har smält ihop och vi har badat och bastat och plockat bär och kört bil, sett solen gå ner och månen gå upp och vi har blivit myggbitna och livrädda och överlyckliga och visat nya sidor för varandra. Vi har skrattat och spelat spel och pratat och tältat och lekt med fina barn och pysslat och åkt skateboard. Vi har ätit glass minst en gång varje dag, gått på loppisar, promenerat, hånglat, fotograferat och snorklat. Våra kroppar har blivit brunare, hans skägg blivit längre och mitt hår har blekts av solen.

Nu är jag hemma. Han är kvar i Finland och jag känner mig alltså halv och fascineras över känslan av att vara kär. Jag har packat upp och städat och tvättat och framkallat ett par rullar film. Scannar för fullt:







Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*