Alldeles lagom att komma hem nu

Vi spenderade en vecka i Italien. Passade på när vi hade en lucka mellan det gamla jobbet och det nya. Flydde vardagen och njöt av sol, vin, pasta och det faktum att man verkar kunna köra hur snabbt man vill på de italienska vägarna. Såhär spenderade vi vår vecka:

Måndag

Jag gick upp tidigt och bredde ut min yogamatta på takterassen. Efter min yogastund gick vi ner på torget och tog en kaffe på caféet under oss. En helt magiskt cappuccino som jag sedan kom att dricka varje dag. Jag som aldrig dricker kaffe hemma. Vi köpte frukost som vi åt på takterassen. Satt länge i solen och försökte ta in allt. Mitt på dagen någon gång tog vi tåget in till Rom. Turistade runt, såg allt som skulle ses och åt dyr gelato. Blev utmattade av trängseln och sökte oss bort från de värsta turiststråken. Åt middag, delade på en flaska vin och passerade Colluseum i kvällsljuset. Fick bråttom till tåget men hann med ett par minuters marginal.







Tisdag

Promenerade runt i byn, bland annat i de äldre delarna där gränderna var branta och trånga, blommorna i klara färger och där katter låg på varje trappavsats och spann i förmiddagssolen. Vi tog sedan bilen genom bergen med sikte på Rieti. Själva resan blev höjdpunkten, med kringlande branta vägar och fantastisk utsikt. Kossor betade bland kullarna och när vi stannade på en höjd klingade koskällorna melodiskt. I Rieti var mycket stängt, och i själva verket var staden inte något särskilt. Ändå var det trivsamt att gå längs kanalen och prata, äta glass och bevittna en brand en bit bort som verkade bryta ut under vårt besök.























Onsdag

Vi klev upp mycket tidigt och tog bilen söderut med sikte på Amalfikusten. På vägen stannade vi i Pompei och ägnade någon timme i den ödelagda staden. Vulkanen tornade upp sig i fjärran och vi försökte sätta oss in i hur det kan ha varit att en morgon se en två kilometer hög pelare av aska resa sig upp ur berget. I Pompei trängdes vi med turister och lyssnade på roliga guider vars italienska brytning och fantastiska entusiasm gjorde oss fnissiga långt efteråt.

Vi tog vägen genom bergen mot Amalfi. På den höga höjden hade vi en ännu bättre utsikt över Vezuvius och dess storhet slog oss egentligen först då. De slingrande vägarna var ömsom spännande, ömsom skräckinjagande. Vid fler än ett tillfälle mötte vi någon, kanske en buss, bakom ett krön och tvingades tvärbromsa för att undvika kollision. Men utsikten gjorde det värt den sugande känslan i magen. Havet bredde ut sig som en blå matta och den utsuddade horisonten fick mattan att förlängas upp i himlen och rakt över oss. Först när vi började köra ner på andra sidan gick det att urskilja var havet slutade och himlen började.

Vi passerade igenom Amalfi men stannade inte förrän vi kom till den lilla byn Minori. Där åt vi lunch och la oss sedan på den stenprydda stranden. Vi badade, solade och läste böcker i ett par timmar innan vi sedan tog oss över bergen och hem igen.



















Torsdag

Även denna morgon gick vi upp tidigt. Vi släppte av Lisa vid flygplatsen och körde ut till kusten. Klockan var inte ens åtta på morgonen när vi parkerade bilen i Ostia. Eftersom vi siktat in oss på att spendera dagen på stranden insåg vi att vi behövde ha ihjäl ett par timmar först. Det var fortfarande lite kyligt i luften. Så vi slog oss ner på ett café där vi på en bänk i solen satt ett par timmar och pratade.

Vi låg sedan på stranden tills vi var soltrötta, lite brända och hungriga. Salta av Medelhavet satte vi oss på en restaurang där vi i skuggan återhämtade oss och åt pasta i vanlig ordning.

Under eftermiddagen tog jag en promenad genom byn igen. Med kameran i högsta hugg förevigade jag exempelvis männen (gubbarna?) som alltid satt på sin bänk nära torget. Där sitter de väl och ljuger dagarna i ända och har väl alltid gjort och kommer alltid att göra det.

På kvällen, efter middag och tillräckligt mycket rödvin, kom Isak på att vi borde sova utomhus, på takterassen. Så vi drog upp varsinn madrass och täcke på taket och la oss på rygg i den ljumma kvällen. Ovanför oss bredde en klar stjärnhimmel ut sig som en uppochnedvänd skål, strösslad med stjärnor. I den lilla byn inramad av berg fanns inget störande stadsljus och natten var klar. Jag vaknade vid halv fem av det starka månljuset men somnade om och vaknade sedan inte förrän solen letat sig över bergskammen och börjat värma upp världen.









Fredag

Natten på taket hade gjort oss gott. Den friska luften hade troligen dämpat en eventuell bakfylla och jag kände mig, trots att jag lidit en del av min allergi under kvällen och morgonen, utvilad och harmonisk. När det som sedan skulle till att inträffa gjorde det var det ingen av oss som tog särskilt hårt på det hela. En annan morgon hade en kanske reagerat annorlunda. Vi insåg nämligen att torget, på vilket vi alltid parkerade vår bil, under morgonen förvandlats till en marknad. Stånd och rörelse mötte oss när vi kom ner och hittade vår bil inparkerad mitt i alltihop. Inträngd mellan handväskor, klockor och annat krafs som säljs på marknader stod vår bil snällt precis där vi lämnat den. Under den ena vindrutetorkaren satt en parkeringsbot. Försäljarna skrattade och försäkrade oss, genom kroppsspråk på grund av bristande engelskakunsksper, om att det inte var någon fara – vi var bara helt enkelt tvungna att vänta ut marknaden innan vi kunde åka någonstans. En ung kille kunde lite engelska och lyckades förmedla att de skulle vara klara ”one four a clock”. Vi skrattade mycket och han som kunde lite engelska uttryckte att det var härligt att jag var så ”happy”). Och så planerade vi om dagen. Ägnade timmarna innan klockan ”one four”, dvs 14, med att sola, prata och yoga på terassen och sedan strosa runt lite på marknaden.

Åkte sedan till kusten där vi spenderade eftermiddagen med att bada och äta medhavd matsäck på stranden. Kom hem, åt middag på den restaurang vi gått tillräckligt många kvällar för att de anställda skulle bli glada av att se oss och bjuda på limoncello efter maten. Denna sista kväll tog sig vår servitör faktiskt ett litet glas med oss.

Lördag

När vi tagit oss till flygplatsen och lämnat in bilen, fått i oss kaffe och croissant i brist på annat var det redan dags för boarding. Jag glömde att sätta på mig mina stödstrumpor men det gjorde inte så mycket. Och plötsligt var vi i luften och lämnade Medelhavet under oss. Saltet sitter fortfarande i håret och min kropp har fått en smutsigare och friskare nyans. Jag känner mig rofylld och harmonisk och nöjd. Det känns nämligen alldeles lagom att komma hem nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*