Viljan

Det blir mars. Det blir april. Ljuset kommer långsamt tillbaka och jag börjar känna att det finns något inuti mig. Ett pirr. En känsla av att vilja. Att vilja gå upp på morgonen. Vilja skratta. Vilja träna. Vilja äta. Vilja jobba. Viljan som i vanlig ordning försvinner under vinterhalvåret smyger sig tillbaka och plötsligt kan jag andas igen. Viljan att fly sipprar bort och mina och Moas kanske förhastade planer justeras om. Vi bestämmer oss för att inte fly. I alla fall inte än. Så jag fyller vardagen med sånt som gör mig hel. Sjunger. Går på dansklasser. Sår frön och blir helt varm i trädgårdsmästarsjälen när små skott av vaxböna, grönkål, tomat och gurka kryper upp genom jorden. Träffar min brorsdotter och skrattar oavbrutet i en halvtimme när hon faceplant-ar i sängen och skriker av skratt. Håller henne i handen och går långsamt från Felix lägenhet till bilen som står parkerad på Vattenledningsvägen. Tänker att jag ofta går för snabbt. Stressar fram som om jag alltid har bråttom. Påminner mig själv om att börja gå långsammare. Köper en analog kamera och plockar fram flera år gammal 35-millimetersfilm ur mina föräldrars kylskåp. Pappa hjälper mig att ladda.

En reaktion på ”Viljan”

  1. Åh, vilket fantastiskt inlägg! Så fint skrivet och huvudet på spiken. Igenkänning! Hoppas känslan håller i sig länge!
    Om du skulle skriva en bok en dag så skulle jag sluka den, med iver. Du är spot-on med orden och har så fint flöde! Kram :)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*