klumpen, ett resultat av livets parafuckingdox

Helt plötsligt finns det en ondskefull klump i min mage. En smärtsam påminnelse om att jag behöver sakta ner. Ett magont jag känner igen vid det här laget. Så jag skickar ett sista mail, bokar om ett möte, stänger ihop datorn och åker hem. Ställer in kvällens planer och spenderar resten av dagen i soffan. Får verkligen anstränga mig för att göra just det, men lyckas ändå inte låta bli att vattna alla blommor, plocka ur diskmaskinen, städa iordning i köket och tvätta både en mörk och en ljus tvätt. Och dessutom hänga tvätten. Blundar åt magontet och den tryckande stresskänslan i bröstkorgen och låtsats som ingenting. Men så kommer verkligheten ifatt och jag kraschlandar i den mjuka dunsoffan. Dricker te och värmer vetekudde om och om igen. Kommer ner i tempo. Andas. Blundar en stund. Läser bloggar och kollar på gamla bilder. Tänder ljus fast det inte blivit mörkt ännu. Känner magontet långsamt tona bort och den tryckande känslan bli mindre påtaglig. Påminner mig själv om att jag måste känna efter noggrannare, så att jag hinner sakta ner innan jag börjar må dåligt. Men jag vill ju inte missa något. Hur ska en då sakta ner? Livets parafuckingdox.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*