Om att falla, om ramen, om yoga och ett linne med hål i

Jag faller från en väldigt hög höjd. Så hög att marken långt under mig är diffus och inte ens i olika färger. Marken, jorden, världen är en enda enfärgad enhet och jag faller mot den. Faller genom luften med magen mot marken, armarna och benen utåt och blicken framåt, mot horisonten. Där går solen upp eller kanske ner och jag faller snabbt. Känner vinden och faktiskt inte kylan trots den höga höjden. Världen är orange och suddig och varm och fantastik och i min mage kittlar en känsla av liv.

När jag närmar mig marken och ska veckla ut fallskärmen går det först inte. Jag vet ju faktiskt inte riktigt hur man gör och jag hinner tänka att nu dör jag och hur ska det gå men sedan drar jag i en annan rem någonstans och fallskärmen vecklas ut och jag stannar upp i fallet. Det känns som att jag flyger uppåt, rycks mot himlen en kort stund innan jag börjar singla nedåt. Drar hårt i remmar på både vänster och höger sida och svingas som ett löv fram och tillbaka i vinden. Det känns okontrollerat och jag tycker om det. Landar i en hangar. En stor flyghangar någonstans i amerikanska delstaten Utah. Här möts jag av glada amerikaner och mitt läppstift är mörklila och jag tänker att det är riktigt snyggt och sedan vaknar jag.

Drömmen präglar min dag. Gör på något sätt att jag känner mig fri och trygg, känslor jag inte haft på ett tag. Äter lunch med Felix och pratar om idéer och presenter. Och äter världsagod ramen och skrattar åt att Felix säger att han måste börja öva när han egentligen menar att han behöver börja träna. Då behöver en verkligen träna, om en inte ens vet att det heter så. Nog för att en övar kroppen, men ändå. Och efter jobbet blir jag och Pernilla bjudna på middag, mamma har liksom dukat fram och lagt upp när vi kommer, och sedan håller jag mitt livs första yogaklass. Mer än femtio personer är där och jag är nervös och lycklig och det går fint och jag tänker att det här trodde jag inte för drygt ett år sedan, när yogan inte ens var en del i mitt liv. Nu är den onekligen en viktig del.

När jag kommer hem och har duschat kommer jag på mig själv med att ta på mig ett linne med ett hål i. Jag har tänkt slänga det flera gånger men av någon anledning alltid råkat lägga tillbaka det, fint ihopvikt, ovanpå de andra linnena i garderoben. Ett fint ihopvikt linne som snart skall förvandlas till en liten hög, när jag i förvirring och/eller stress febrilt någon morgon letar efter något att ha på mig. Ett linne med hål i känns ju inte helt perfekt alla dagar. Men ikväll tar jag på mig det. Struntar i hålet och tänker istället att ett linne som är så använt att ett hål uppstår, är ett ganska bra linne.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*