Att komma hem.

Efter ett par dagars avkoppling i Hälsingland känns det märkligt nog än mer avkopplande att komma hem. Mötas av sin bästa vän som hjälper till att bära upp alla ens grejer till lägenheten – att spendera en vecka i skogen kräver ju mer än trosor och strumpor liksom (snowboardkläder, rymdteleskop och yogamatta för att nämna några nödvändigheter). Andas i en lugn lägenhet med en god bok. Laga middag och äta den tillsammans. Titta på Woman in Black som äntligen kommit till Netflix (jag läste den för något år sedan och tyckte den var läskig och bra). Men en har ju inte sett skräckfilm på säkert tio år så det var tur att vi var två. Den var nämligen svinläskig och framkallade äkta, tryckande rädsla i bröstkorgen och gjorde det svårt att andas. Var tvungen att jämna ut obehagskänslan i kroppen efteråt genom att titta på Unbreakable Kimmy Schmidt för att överhuvudtaget kunna sova. Ändå drömde jag mardrömmar och det har jag inte heller gjort på flera år.

Idag vaknade jag i min säng. Inte i en bäddsoffa i huset i skogen. Jag vaknade under ett välbekant duntäcke med snö utanför fönstret. Läste denna artikel. Gick ner till gymmet där jag yogade och simmade. Handlade frukost och gjorde iordning och åt den. Bokade biobiljetter till i eftermiddag. Jag och Moa ska se Det vita folket. Och imorgon är det nyårsafton och så tar året slut i vanlig ordning och det har gått så in i helvetes fort och mycket har hänt. Flera livsavgörande händelser. Det känns ändå fint med något nytt. Även om det får mig att inse att kommande år är året jag fyller tjugosex. Ändå ganska nära 30. Och jag vet inte ens vad jag ska bli när jag blir stor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*