Något annat

Helt plötsligt börjar ett nytt kapitel. Mamma kramar om mig mitt i vardagsrummet, som är annorlunda nu – på väggen där de två tavlorna satt gapar ett stort område tapet med fula spikar i en osymmetrisk placering, och på varsinn sida om soffbordet står nya beiga soffor. På bordet finns inte längre hans oljelampa eller hans halvdruckna glas pepsi. I hallen står mina skor, endast. Och i sängen ligger ett duntäcke, inte två. Mamma säger att nu börjar ett nytt steg. Och hon kramar hårt och det gillar jag. Tycker om när folk kramas ordentligt. Blir provocerad av tafatta, hastiga, en lös hand på ryggen-kramar. Kramar som liksom inte låter två kroppar mötas (det är väl tanken?) utan bara medför ett hastigt möte mellan två axlar, kanske en klapp någonstans mellan skuldrorna, men inget mer. Helst vill jag att en kram ska hålla länge. Flera sekunder. Sådär så att den ena av de inblandade släpper taget och sedan ger sig in i det igen, eftersom hen märker att kramen är inte slut ännu.

Mamma kramar en sådan kram. En riktig. Och för första gången sedan beslutet för en månad sedan känner jag ett styng av verklighet. Jag förstår att det är på riktigt och att det kommer att bli annorlunda. Beslutet hinner ikapp mig och ligger som en liten klump i halsen. Jag sväljer ner klumpen och låter den sippra ut i kroppen. Nu börjar något annat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*