Avstånd

En natt mitt i förkylningen vaknade jag av att jag hostade. Så jag fortsatte att hosta en stund. Och så snöt jag allt snor ur näsan och kastade ihopknöglade snorpapper på golvet. Gjorde detta om och om igen. Det är nämligen hemligheten med snor: det kommer alltid mer, hur mycket du än snyter. Det är som om det inte tar slut.

Hade svårt att somna om och rullade åt andra hållet i sängen. Tittade ut genom fönstret och såg en stjärna som sken starkt mot den blåsvarta himlen. Som en ensam eldfluga, stilla vilande i luften utanför sovrumsfönstret. Nyfiken som jag var tog jag upp min mobil, öppnade Sky view-appen och riktade telefonen mot eldflugan. Stjärnan hette Vega. Vega ligger 25 ljusår från jorden. Det tar alltså 25 år för ljuset från Vega att färdas hit. Om Vega skulle slockna eller försvinna skulle vi inte se hennes ljus upphöra förrän om 25 år.

Det ljus som jag möttes av var lika gammalt som jag. Det började färdas från Vega mot jorden samtidigt som jag föddes. Samtidigt som Nelson Mandela frigavs och elefanterna flyttade från Skansen. Under hela min livstid har ljuset transporterats blixtsnabbt genom rymden. Vibrerat fram i det vakuum vi känner som universum. Omärkbart och ljudlöst swhishat fram i det annars så mörka. Och så slutligen efter ett fjärdedels sekel tränger ljuset genom jordens atmosfär och dundrar ner mot mitt sovrumsfönster, tränger igenom glasrutan och borrar sig genom min hornhinna. 25 år. Och här går en annan och klagar på att det tar lång tid med pendeln från Södra station och hem till Tullinge. Liksom. Avstånd. Allt är väl relativt ändå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*