Nuet är ju onekligen förbannat kort

Jag har tappat grepp om tiden. Om det är så att jag ens hade något grepp från början. Allting smälter ihop. Tiden går fort (om det är så att tiden är relativ vill säga, för annars går den i den förbestämda oförändrade konstanta takten, den som tiden alltid går i) och jag känner gång på gång att jag inte hinner med. Åtminstone inte enligt den form jag ständigt uppmanas att hinna med i: nämligen att leva i nuet. Även om jag bitvis hinner reflektera över hur underbart något är har jag svårt att leva så. Nuet är ju onekligen förbannat kort. Så fort jag uppskattar något har det passerat. Tanken är inte tillräckligt snabb. Tiden vinner alltid, inga undantag. En händelse följs av en annan i en enda böljande tidvåg. Och det som utgör en händelse eller kanske till och med ett ögonblick följs av ett annat som, baserat på det första, är bättre eller sämre, vackrare eller fulare, roligare eller tråkigare, tryggare eller osäkrare, trevligare eller obehagligare. Ögonblicken vägs och värderas baserat på de tidigare. Det blir lätt en jämförande uppradning av tillfällen och det är svårt att uppskatta något som är, eftersom det så himla lätt blir att tänka framåt eller bakåt. Ofta tar jag ändå tag i ett nu och säger kanske: ”Minns du när vi planerade detta och tänkte på hur det skulle bli nu? Och nu är det nu!” Och så fascineras jag över att tiden mellan då och nu passerat på ett mirakulöst och oförväntat sätt. Och sedan i efterhand (exempelvis i detta skrivande nu) tänker jag hur snabbt det blåste förbi även därefter och nuet blev då och jag istället befinner mig i ett senare, ett annat nu.

Ikväll tog jag en liten bunke i ett snöre om halsen och travade ut i skogen. Jag hade romantiserat bilden av min skogspromenad ända sedan igår eftermiddag. Tänkt hur det skulle kännas och lukta och så. Inte föreställt mig mängden blåbär egentligen (kanske rädd för att bli besviken om jag inte hittade så mycket). Och jag lyckades, trots förväntningar, uppskatta min promenad. Inte helt oväntat såklart, skogen är alltid en tillflyktsort som går att lita på. Frisk luft och tystnad måste vara recept på allt möjligt. Och jag verkligen andades och gick långsamt och satt på huk och plockade blåbär. Blev myggbiten men inte upprörd. Blev blå om fingrar och läppar och tunga. Och så promenerade jag genom skogen ut till klippavsatsen på Örnberget. Där satte jag mig på den varma klippan som under dagen smekts av solen. Och så satt jag där och såg solen gå ned. Den mörkgröna trädkantade horisonten liksom åt upp den där fantastiska stjärnan som ens gör det möjligt för oss att finnas. Själva nedgången går alltid så snabbt. Det är ju faktiskt synligt för blotta ögat att se solen försvinna ner bakom horisonten. Och kvar var jag och stillheten och cirka en miljard relativt fridfulla knott. Tiden åt upp min solnedgång och nu har det redan börjat skymma. Om bara ett par timmar sover jag djupt och imorgon börjar det om.

Jag vet inte riktigt hur jag ska handskas med det. Själva tidförfarandet alltså. Kanske är det fint att reflektera över det. Att tiden liksom bara sveper över en och medför ständig förändring. För så länge jag är med på det kan jag kanske fylla tiden med föränderliga saker som, i det fall jag upplever de som tillfredsställande på något plan, får upprepas. Att gå i skogen och plocka blåbär, eller se solen gå ner till exempel. Det gör jag gärna så ofta jag kan.

2 reaktioner på ”Nuet är ju onekligen förbannat kort”

  1. (Svar)
    Hej igen! Ja, jo, helt inne i bloggbubblan sådär tror jag inte att jag kommer att bli (inte mitt mål heller), men det är ju lite mysigt med ett ställe att få lägga upp bilder på och skriva lite då och då :)
    Jag tycker inte det spelar så jättestor roll hur lång tid det går mellan inläggen. Här på din blogg t.ex. blir jag alltid lika glad när det kommer ett nytt inlägg – oavsett om det var en vecka eller en dag sedan sist! :)
    Men det ska vara kul och inget måste! Det har jag sagt till mig själv nu :P Så länge det är kul och mysigt så är det bra :)
    Kram!

  2. ..alltså SÅ himla härligt skrivet! Du har sånt flyt och beskriver så bra! Och jaa, nuet och tiden är verkligen sådär lite svindlande att tänka på.. för precis som du skriver så är ju nuet så kort..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*