Ett par dagar i huset vid havet

Vi åkte norrut. I det vilda spöregnet runt Uppsala färgade solnedgången allting rött och rosa och orange. Varje vattendroppe genomsyrades av solnedgången och skapade ett oigenkännligt väderfenomen. I fjärran regnade ett rosa regn och runtomkring oss var världen orange och röd. Vi försökt febrilt fotografera men såklart fastnade inte fenomenet på bild, åtminstone inte på ett sätt som vore att jämföra med verkligheten. Hursomhelst var vi i extas.

Sedan vi kom fram till det lilla huset vid havet har dagarna smält ihop. Vi har promenerat, lagat och ätit god mat, eldat, gjort barkbåtar och sjösatt dem, lekt på stranden, hittat drivved som var så fin att vi var tvungna att bära med oss den tillbaka (kanske kan vi bygga en liten bänk), yogat på en klippa (vid havet) som var så platt och stor att det nästan kändes uppgjort. Det var som om naturen sa hej Annicka, rulla ut yogamattan här, denna häll är exakt rätt storlek och den är plan och cirka 60 centimeter ovanför havet så då och då kommer då få vågstänk över dig, men inte hela tiden. Och så har vi bastat, druckit vin, spelat yatzy, spelat MIG, spelat UNO, lagt patiens, gjort müsli, täljt pinnar, grillat pinnbröd på de täljda pinnarna, läst böcker, ätit frukost i glasrummet, yogat på gräset i solen (som värmde helt fantastiskt!), ätit lunch på Sjömärket i Mellanfjärden, planterat morötter och rädisor och lite annat i trädgårdslandet, tagit en löprunda, varit på loppis i en stor lada och hittat både det ena och det andra men snällt låtit bli att köpa något (det är ju ändå tittandet som är mysigast). Vi har också spelat TV-spel, bestigit Vettberget och i solen avnjutit varm choklad gjort på hasselnötsmjölk, känt på vattnet i Kyrksjön och hittat, bunden vid bryggan, en liten fiskfälla under vattenytan. Vad de heter har jag förträngt, men en sån där liten bur som fiskar kan simma in i men inte ut ur. Däri fanns kanske 15 fiskar fångade och de vilade stilla i vattnet, vända åt samma håll. Och jag tänkte: de är så små! Varför ska någon fånga de där, de går väl inte ens att äta? Dessutom har jag av en händelse sett solen gå upp på grund av kissnödighet kl 03.39. Det var tur för det brann i horisonten ovanför sjöbodarna och jag var tvungen att gå ut på riktigt och titta för det var så vackert.

Vi har också hunnit prata och hångla och andas och glömma bort tiden och måsten och sånt. Känner oss inte riktigt redo att åka hem. Men det ska vi.




Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*