Om att pyssla, vinka på riktiga vägen och att dansa på det där sättet.

En tisdag att spara. Spara i bra-tisdagar-facket. Spara i bra-dagar-facket. 

Frukost följdes av promenad i kylan (stod en stund på en brygga och lyssnade på isen som sjöng), yoga och sedan pendeltågsfärd in till stan. Köpte med mig lite pyssel (nämligen krympplast som plötsligt dök upp i mitt Instagramflöde och fick mig att glömma gifthetsen kring plast) och åkte hem till Moa. Vi åt god raw food-lunch och undrade (verkligen undrade) hur folk kan vilja äta kött. Och så pysslade vi. Målade nogranna djur på krympplasten och fyllde lydigt i med de dyra färgpennorna. Stressade inte en sekund. Och så satt vi framför ugnen och såg plasten vrida och vända på sig och skrynkla ihop sig för att så krympa till en tredjedel av den ursprungliga storleken. Ur ugnen plockade vi en minispäckhuggare, en minival, två minipapegojor och en minipratbubbla med det snälla och ogenerade ordet ”hej” på. Försökte pilla på nyckelringar men lyckades inte med alla. Det var ju ändå testomgång tänkte vi och bestämde att göra fler en annan dag. Hällde i mig det sista av teet, kramade om Moa och åkte vidare.

Kom till mamma och pappa efter fem någon gång. Vi drack glögg, åt god middag och drack vatten ur vinglas. Och så åkte pappa till Finland och mamma och jag ”vinkade på riktiga vägen”, precis som jag alltid ville göra när pappa åkte till jobbet när jag var liten. Då ville jag ”vinka på riktiga vägen”, det vill säga sätta mig stadigt på grindstolpen och se bilen eller cykeln med pappa inuti eller uppepå passera och ge av en rejäl supervink (och få en tillbaka). Idag stod jag och mamma utanför ytterdörren (och blev kalla om fötterna) och vinkade. Pappa svängde ut från uppfarten och när han passerade huset ute på vägen hade han vevat ner rutan. Ur den sträckte han armen upp mot himlen och vinkade allt han kunde. Det var fint.

Mamma och jag spenderade sedan kvällen som kvällar borde spenderas. Med bra musik, vin inom räckhåll och pysslande med lite allt möjligt. Mest pysslade vi med en programuppdatering av mammas telefon, men vi hann också med lite Facetime med Karl i London och lite behandling av mammas hår.

Och vi hann dansa. När låten (den från CD’n pappa köpte i Sydafrika men vägrade berätta för familjen vad den kostade, eftersom den var så dyr) gick igång skruvade mamma upp volymen. Och så skruvade hon lite till. Och när hon gick tillbaka till stereon för att det var så högt att jag var säker på att hon skulle skruva ner så skruvade hon upp ännu mer. Det kom fram efteråt att det var det högsta hon spelat på stereon. Vi dansade i alla fall järnet. På det där sättet en bara kan göra med människor som vet allt om en. Med människor som älskar en hur en än beter sig. När spärrarna liksom inte behöver finnas. Och det var förlösande och underbart och jag kände att den här tisdagen är en riktigt bra tisdag.

En reaktion på ”Om att pyssla, vinka på riktiga vägen och att dansa på det där sättet.”

  1. Hade inte läst detta tidigare och det var en underbar text. Gjorde mig stolt och sådär innerligt glad i hela kroppen och hela själen. Förstår du?
    Massor av kramar till min favvotjej….som jag kan dansa järnet med till HÖG musik. :-) / Mami

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*