Moa och spenatpirogerna

Det var fullt i köket. Av människor och mat. Inte någon yta på varken spis eller diskbänk fanns tillgänglig för den varma plåten med spenatpiroger (glutenfria, eftersom jag ville vara alla till lags). Därför tog jag med två kastrullunderlägg och placerade plåten på dem, på golvet. På golvet vid balkongdörren fick plåten stå och där glömdes den bort. I alla fall en stund.

Vi fortsatte att laga mat och dricka vin. Det gick en stund och plåten vid balkongdörren hann svalna. Och så händer det. Och det som händer var så roligt att jag därför nu skriver ner det. Jag är rädd att jag glömmer det annars och jag vill inte glömma sånt som får en att skratta så att tårarna rinner och kroppen viks på mitten. Jag vill inte glömma sånt.

Jag är i färd med att ställa fram något på bordet. Samtidigt är Moa i färd med att betrakta något som hänger i fönstret i vardagsrummet. I fönstret vid balkongdörren. Jag och Moa har tagit oss från två punkter i lägenheten till dessa två nya, jag i köket, vid bordet och hon i vardagsrummet, vid balkongdörren. Dessa två punkter linjeras perfekt och de tre meter som skiljer oss åt består av ingenting. När våra blickar möts, precis när det händer, har vi alltså fri sikt. Vi ser varandra och ingenting är i vägen.

Moa har inte sett plåten med de glutenfria spenatpirogerna. Hennes uppmärksamhet är riktad i ögonhöjd och eftersom plåtar med spenatprioger sällan ligger på golvet framför balkongdörrar förväntar hon sig inte det. Hon tittar inte ner. Hon funderar inte på var hon sätter fötterna i denna märkliga plåt-på-golvet-situation (hon vet ju inte att hon befinner sig i en sådan).

Det frasiga ljudet av en lite torr pirog som spricker är inte det som får mig att explodera. Det är hennes blick. Vi ser varandra i ögonen exakt när hennes högerfot möter glutenfri spenatpirog och hennes högra strumpa blir flottig. Det frasar under foten och hon tänker ”papper?” och jag tänker ”vad nu?”. Skammen och förvåningen i hennes blick, den upplevda irritationen i min. Händelsen går i slow motion. Det känns som sekunder passerar innan vi kan processa vad som hänt. Men tillslut exploderar vi alltså. Tårarna rinner och skratten tar liksom inte slut. Kropparna viks på mitten och jag skrattar mig ner på golvet. Befinner mig där och skrattar mig odödlig en stund. Jag och Moa och spenatpirogen. Den stackars spenatpirogen är sprucken och det gröna innandömet blottas genom det trasiga glutenfria degtäcket.

IMG_1708.JPG

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*