För jag ska aldrig, aldrig dö.

Dagarna springer fram. Kanske snabbare än någonsin. Den nya kursen är teknisk och svår och jag lyssnar på Lotta Lundgrens sommarprat från 2012 och tittar på alla avsnitt av Torka aldrig tårar utan handskar medan jag programmerar. Gråter hysteriskt såklart och inser att efter de två avsnitten av Verkligheten i P3 om att dö ensam att det blev väldigt mycket död på en gång. Försöker jämna ut med att tänka att jag är lycklig över att leva. Försöker tänka på hur stort universum är och big bang och gud (om hen finns) och att det verkligen är allt bra märkligt att människor kom till och pendeltåg med för den delen och att vissa personer färgar håret rött. Drömmer märkliga drömmar och vaknar utan att veta var jag är. Spanar mig omkring i sovrummet i flera sekunder innan jag förstår. Tydligen fryser jag i sömnen så han stoppar om med dubbla duntäcken. En dag kommer solen fram och jag snabbar mig ut på promenad innan den går ner. Suger i mig av d-vitamin jag inte fått på veckor och blir euforisk och endorfinhög av den snabba promenaden. Det är nämligen kallt och jag klädde på mig för lite. Då måste en gå extra fort. Och så diskuterar jag och Miriam att en skulle må bra av att gå långsamt ibland. Bara strosa. Strosa inte stressa. Kommer hem från skolan och möter ett nedhugget träd utanför vår port. En stor ek som växt ända upp till oss på sjätte våningen. Nu i småbitar, nogrannt sorterade i rader på marken nedanför. Jag står och tittar på den nakna stubben som är kvar och känner mig sorgsen. Den svartvita katten som bor i närheten stryker omkring och undrar också. Kanske känner den inte igen sig. Var är trädet? tänker katten och jag också. Tar hissen upp till dukat middagsbord och berättar ivrigt om en dag med intryck och många människor. Plugg på Stadsbiblioteket med ett gäng och lunch en bit därifrån med ett annat, plugg med ytterligare ett gäng andra människor och föreläsning med ännu flera. Promenerar genom ett regnigt och mörkt Kista och klockan är kolsvart. Bokar in frukostdate med saknad Moa och mamma säger i telefon att jag har fina vänner, ta hand om dem. Ta hand om dem säger hon. Vill ta hand om vänner. Vill göra yoga. Öppnar datorn och ser mailkorgen fyllas och tömmas. Och fyllas igen. En ständigt stressande siffra inom paranteser. (5). Fem olästa mail. Fem saker att ta tag i. Inte skjuta upp eller ignorera. Göra. Agera. Skjuter istället upp. Hanterar det viktigaste men skjuter upp resten. Tar istället tag i nuet. Bestämmer att det är där jag ska vara. Inte i mailkorgen. Och så lyssnar jag på denna låt.

En reaktion på ”För jag ska aldrig, aldrig dö.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*