Fucking politikparadox

Idag är det valdag. Som om jag inte redan visste det påminns jag av kommunen per SMS, av bloggar i form av uppmanande skrytinlägg om hur den och den röstar och så denna uppsjö i sociala medier. Folk fotograferar något i den färg som representerar det hen tänker rösta på, följt av ett hetsigt inlägg om vad de andra färgerna gör för fel. Det är en arg debatt. En armbågig och ruffig, otrevlig och hetsk diskussion. Folk kallar varandra idioter till höger och vänster. Jag orkar inte med längre. Har diskuterat mig trött om politik de senaste veckorna och månaderna och längtar bara tills idag är över. Tror, hur resultatet än blir, ärligt talat att det inte kommer påverka lilla mig märkbart. Livet kommer gå vidare vad det än blir för resultat. Det enda som inte vore fint vore om nazigänget drog hem storvinsten. Då checkar jag också ut. Men annars så: livet går vidare. Det är det som folk (åt både vänster och höger) verkar ha svårt att förstå. Människor som hotar med att lämna landet eller kapitulera om fel sida vinner.

Fick mig ett oväntat och onödigt börja-gråta-breakdown utanför vallokalen idag. Hade inte helt bestämt mig ändå (hur ska man egentligen tänka när det gäller landsting och kommun? ska man tänka annorlunda än till riksdagen? vad ska mamma rösta på? osv) och pressen som tryckt på den senaste tiden liksom exploderade i mig. Alla ilskna inlägg om hur man ska tycka – men framför allt om hur man inte ska tycka – har gjort mig matt. Hur jag än har vridit och vänt på frågor har det känts som om mina åsikter är fel. Som om jag tycker något som en inte får tycka. Så jag stod där, utanför lokalen där vi skulle rösta, och visste varken ut eller in. Mamma sa i telefonen att jag ska rösta på det jag vill. Men hur ska en veta vad en vill när påminnelser om vad som är rätt och fel ständigt ekar i huvudet? Vad vill alla andra att jag ska rösta? Vad vill andra att jag ska vilja? Kan jag verkligen stå för min röst? Ja, jag kan stå för den. Rabbla upp ett par tre saker partiet står för som är betydelsefulla för mig. ”Det värdesätter jag”. Blöh! Men jag kan icke argumentera mot någon kunnig. Trots allt jag läst och alla valdebatter jag sett.  Har aldrig känt mig så påläst som nu. Och ändå är jag osäker. Ingen tycker allt jag tycker och jag tycker inte allt någon annan tycker. Det finns inget Annickaparti (mer feminism, hundvalpar och godis!).

Jag är matt och trött på att samhället nästan blivit för politiskt korrekt. Alternativet är förmodligen inte att föredra och jag förstår att mycket gott har kommit med den ökade förståelsen och medvetenheten hos folk. För att problem ska lösas måste vi prata om dem. Det förstår jag. Och demokrati kicks diktatur in the butt alla dagar i veckan. Men jag är ändå trött. Räknar med ett par dagar av ännu hetsigare diskussion i sociala medier och på andra plattformar. Det som börjat med ”Var inte en jävla idiot” kommer fortsätta i stil med ”Era jävla idioter”. Jag håller mig undan från Facebook i några dagar. Hoppas på stiltje mot slutet av veckan och ett normalt liv därefter. Men först: obligatorisk valvaka. Fucking politikparadox.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*