Tenta, vin, Smaka på Stockholm och picknick på berget.

När jag kom till Universitetet imorse var jag försenad. Pendeltåget jag siktat in mig på var av okänd anledning inställt och stressen över att komma för sent infann sig tidigt. Såklart var jag ute i god tid och egentligen var det ingen fara. Men ändå. Trängdes på tunnelbanan med alla andra som åker mot Mörby Centrum i rusningstid, dvs typ en miljard människor. Kom fram till Universitetet, utbytte ömsom oroade ömsom peppande ord med mina vänner och traskade sedan in i salen. Skrev som fan i tre timmar, fick kramp i handen (man skriver ju aldrig för hand längre), åt nötter och frön som en jävla häst och drack vatten så jag blev onödigt kissnödig. När klockan närmade sig tolv lämnade jag in. Och hur det än gick så känns det fantastiskt att det är över. Hur det än gick så gjorde jag mitt bästa och for now är det faktiskt över. En paus. En välförtjänt paus och jag njuter som en kattunge.

Lämnade Universitetet, hetsåt lunchlåda på tunnelbanan till stan och satte oss att dricka vin och öl på en uteservering. Ägnade ett par timmar åt just vin och öl och varandra. Vin, öl, varandra och det faktum att vi nu helt plötsligt har sommarlov. Kramade människor adjö och sa ”Ha så kul i Kanada” och ”Ha en fin sommar” och ”Lycka till på uppkörningen” och ”Hälsa Göteborg”. Såna saker. Och så småningom vandrade jag genom city, full och lycklig och med Håkan Hellström i öronen. Mötte upp honom och gick till Kungsträdgården och Smaka på Stockholm. Åt världsagod (!) sockerfri glass och myste runt ett tag innan vi tog pendeltåget hemåt. Väl hemma handlade vi engångsgrill och grillbara saker, packade ihop en megabra picknickkorg och tog den och picknickfilt upp till berget. Där ägnade vi ett par timmar i den klyschigt vackra solnedgången, helt ensamma. Fantastiskt fint. Uppe på berget ser man nämligen hur långt som helst och sjön breder glittrande ut sig i solen. Vi grillade halloumi och grönsaker, drack vin ur kåsor (<3) och åt körsbär. Och så njöt vi av att livet är helt för jävla bra. Och solen gick ner och vi lyssnade på First Aid Kits nya album, som är så bra så man får gåshud. Och Karl frös och ställde den svalnade grillen på picknickfilten och tyvärr hade den inte svalnat tillräckligt utan smälte ett litet hål i filten och jag sa ”vad var det jag sa” och så skrattade vi åt alltihop och tyckte ändå inte det gjorde något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*