silverpersoner och att långsamdricka kaffe

Igår passerade jag en såndär person som målat hela sig själv i silverfärg och har på sig uteslutande silverfärgade kläder. En såndär person som står på en låda eller något, för att komma upp en bit. Och står där blixtstilla, som för att bevisa något. Och som ibland gör något tokigt ljud eller rycker till helt plötsligt n’r en intet vetande och dagdrömmande person passerar och som av rycket får en smärre hjärtattack och skriker till och blir generad över detta. Dagdrömmaren förbannar silverpersonen grundligt men ler ändå, oskyldigt och generat, och går vidare. Silverpersonen får inga pengar. Trodde silverpersonen det?

Igår passerade jag alltså en såndär silverperson. Och i samma stund som jag kom i närheten hoppade en liten kvinna upp bakom silverpersonen och skrek till, för att skrämmas. Silverpersonen blev jätterädd och tillsynes irriterad. Det var ju hens uppgift att skrämma slag på folk. Jag blev glad och lycklig och så var det inte mer med det. Tji fick silverpersonen.

Sitter som vanligt på Starbucks och långsamdricker kaffe. Har segat mig hela förmiddagen. Är totalt omotiverad på att plugga idag. Har fastnat i programmeringsuppgiften och orkar inte ens ta reda på vad det är jag fastnat på. I alla fall inte nu. Vill umgås eller hitta på äventyr. Så jag längtar efter att han ska sluta jobbet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*