If I had some kind of promise I’d give it to you

Helt plötsligt var sista veckan på jobbet slut. Det blev fredag och vi åt finlunch och gav komplimanger hit och dit. Fikade och jag fick presenter. Blev rörd och glad och kände mig behövd. Och så kramades vi hejdå, och sa ”vi hörs senare”, och jag begav mig ut från kontoret och ut i ett annat liv för ett tag. Kom hem och ägnade kvällen åt att packa och tvätta och städa. Sprang runt i lägenheten som en virrig höna. Lyckan och vetskapen om att jag snart skulle vara hos honom hade inte riktigt infunnit sig. Så jag virrade och fixade och packade ner springskor och regnjacka och alla min kameras objektiv. Tre veckor är ändå tre veckor. Och efter fyra timmars sömn klev jag upp och drack mjölk. Drack mjölk fast jag inte druckit mjölk på flera år. Ville reducera mängden av det som behövde hällas ut i diskhon och rinna ner i avloppet. Och så smällde jag ihop den rosa resväskan och tryckte den rödlysande strömbrytarknappen på förlängningssladdarna till 0. Den rödlysande knappen släcktes och blev tyst. Vittnade om att ingen aktivitet pågick därinne. Och så låste jag ytterdörren och kände efter två gånger att det var låst innan jag begav mig till hissen. Ute höll solen på att gå upp och från nionde våningen såg man långt. Himlen var röd och morgonen var tyst.

När Lufthansas plan med 91 passagerare lyfte från Arlanda den morgonen hade jag en euforisk känsla i kroppen. Jag log och kände pirret som infinner sig vid start och landning. Och jag undrade varför jag inte blir pilot. Tänk att få flyga, varje dag. Att så gott som varje dag se solen gå upp eller ned eller  över huvud taget bara se den. Det är ju dessvärre inget vi är så bortskämda med under vinterhalvåret i Sverige. Och som vanligt när jag flyger tänker jag att det vore det underbaraste av liv. Och så somnar jag. Vaknar när det bjuds på frukost och mördargott kaffe. Och så somnar jag igen.

Vaknar i ett annat land där min rosa resväska rullar in alldeles på en gång på rullbandet och där han står och väntar i ett hav av andra väntande, förväntansfulla människor. Där vissa står redo med kramar och där andra håller i skyltar med namnet ”Kuka” (hans observation). Och när jag ser honom glömmer jag allt och vi kysser varandra som folk kysser varandra på flygplatser.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*