Svajigt, kort sagt

Trots att jag i skrivande stund, nyduschad och fastklibbad mot skinnstolen, har en lycklig känsla i kroppen, har det varit en svajig dag. Jag har varit trött och uttråkad och irriterad. Och nyfiken och fnissig och glad. Och ångestfullproppad och stressad. Och lillasystrig och finurlig.

Det har, kort sagt, varit svajigt. Inte för att det är en särskild ovanlig situation i mitt liv. Jag har mycket känslor som bubblar omkring i min en och en halv meter långa kropp. De bubblar omkring och beter sig och kan minsann inte ge plats åt varandra (samspel är det helt enkelt inte tal om) utan måste upplevas och utforskas och uttömmas nogrannt, var och en för sig.

Det viktigaste, inser jag nu när dagen sprungit iväg och blivit eftermiddag och hemgång och tunnelbaneåkning och frukthandling och apoteksbesök och matlagning och matätning och fotobokstillverkning och pojkvänsskypening och storebrostelefonande och kusinbloggsläsning och en förbannat skön dusch, det viktigaste, det är känslan man har när dagen är slut. Känslan som ligger och bubblar i magtrakten när dagen inte längre är varken dag eller eftermiddag, utan kväll, eller kanske till och med natt, är viktigast. Det får ha passerat både ångest och irritation och avsmak och rastlöshet under dagen (i små och få doser om man får välja, naturligtvis) men när man går och lägger sig, då behövs ro i lilla själen. Och det har jag nu. För lägenheten är tyst och tom och sval. Och utanför hörs ett svagt brusande surr från tunnelbanan som rullar in med exakt jämna mellanrum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*