krampande darrningar i vänsterbiceps

Igår kväll var efterlängtad och viktig. Tog en öl på jobbet och hoppade sedan på 4an som tog mig över Södermalm, över Västerbron (där man alltid fascineras av Stockholms skönhet men blir irriterad över bussfönster och staket som förhindrar ett annars givet instagram-moment. nästa gång promenerar jag just den sträckan) och mot och förbi Fridhemsplan. Mötte upp Leo, Fredrika, Fredrik och Gustav och ägnade kvällen i deras sällskap. Åt middag först av allt och drack sedan rosa drinkar och rödvin på ett hakigt nostalgihak. Det var alldeles förträffligt att ses igen och naturligtvis gick samtalsämnena till existens och rymden och sånt, och det kändes fint i lilla själen att dela det med dessa saknade människor. Skrattade också mycket.

Vaknade upp och trodde jag mådde bra. Begav mig, med den tron, och mötte Andrea och en annan tjej och gick på loppis under bron vid Skanstull. Fyndade två sjalar, en klänning och en världsafin byrå för totalt två hundralappar. Bar hem byrån och min stackars vänsterbiceps fick, ovan vid den statiska träning att bära en tung byrå medför, krampande darrningar när jag var nästan hemma. Spännande. Nu står byrån vid fönstret med min hemmafixade damejeanne-lampa ovanpå. Så himla fint.

När jag kom hem hade förövrigt bakfyllan smugit sig på, och jag låg ynklig i sängen rätt många timmar. Såg lite film och sov tills klockan var på tok för mycket. Insåg att kvällens planer fick ställas in och bytas ut mot film och naturgodis. Också helt okej. Så jag tittade klart på sista delen av Krigets unga hjärtan och grät en hel del. Skypeade med honom en lång stund innan jag, i skrivande stund, bestämt mig för att smälla ihop datorn och sova. Imorgon blir en bra dag. Jag är ju ledig och har planerat in solsken och lugn och ro i själen. Godnatt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*