en mysig lunch

Klev av tunnelbanan vid Slussen och undrade hur himlen kunde vara så svart. De tunga regnmolnen låg ovanför Gamla stans hustak som ett mörkt täcke. Och vi som planerat att sitta på kajen och äta medhavda sallader. Kanske skulle vi ha tur, tänkte jag och gick och satte mig på en bänk i höjd med Waxholmsbolagets kajplats. När mamma kom cyklande ett par minuter senare låg mörkret liksom överallt och vinden drog intensivt i mitt hår och min kjol (som jag ständigt höll ett stadigt tag i, för att undvika att visa rumpan). Dessutom verkade det börja regna. Vi kände oss snopna och utan hopp när mamma, som känner hela världen och dessutom är lite fräck, kom på att hon kände någon ombord på Vega, skonaren som just nu låg förtöjd alldeles precis där vi var. Så hon började ropa och härja där på kajen och förklarade vår nödsituation och bad om att få komma ombord och kapten sa ”ja men välkommen” så vi tog varsitt stort kliv ombord och satt sedan i däckshuset och åt våra sallader medan blåsten och de mörka molnen höll på bäst de ville där utanför. Och när vi fått salladerna i magen och bytt några ord med besättningen hoppade vi iland igen. Då hade molnen försvunnit och solen kommit fram igen. Och vi kramades hejdå och jag begav mig tillbaka till jobbet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*