1.5 dl mjölk, väl inpräntat

Efter att ha kysst honom hejdå och väntat på tunnelbanan i tjugofyra minuter (och åkt på den i sexton) kom jag hem och gick och la mig. Vaknade av hans jag-överlevde-flygresan-telefonsamtal klockan 09.23. Gick upp, kokade ett ägg och gjorde smoothie till en person (behövde verkligen tänka till hur mycket hälften av 1.5 dl mjölk är, herregud vad vårt smoothierecept för två personer är väl inpräntat). Efter frukost blev jag panikslaget rastlös och öppnade upp en av de sommarkurser jag registrerat mig på när jag ännu inte visste att jag skulle jobba heltid under sommaren. Låg i sängen och jobbade med kursen (programmerade) i princip hela dagen (tog paus för salladslunch, också i sängen). Runt fyra tog jag på mig snabba kläder och ignorerade min ryggs ogrundade dödsångest och gick ut och gick. När allt kommer omkring hade smärtan i ryggen, som dök upp ordentligt igår natt, långsamt krupit ned till en nivå som gick att stå ut med. Att röra på mig var i själva verket väldigt skönt. Och så ringde Pernilla och läste mina tankar om behov av sällskap (särskilt hennes) och ett par timmar senare dök hon upp, solbränd och lycklig. Så åt vi god mat och pratade tills vi inte orkade sitta vid bordet (då la vi oss i sängen) och så helt plötsligt var dagen slut. Och lägenheten är luftig och tyst och sommaren viskar utanför fönstret. Men det är tomt och annorlunda när han inte är här. Kändes bättre när han ringde för en stund sedan. Konstaterade att han saknade mig och att man inte ska skämta med tyskar om världskrig och sånt. No shit. Och jag saknar honom. Men än så länge förstår jag nog inte att han är borta. Försvarsmekanismen i min kropp som säger: ”sakna honom inte, i alla fall inte än” är fortfarande stark och stabil. Men vänta bara. Så småningom brakar jag kanske ihop och ligger som en blaskig pöl på marken och undrar varför 130 mil separerar oss.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*