Bättre att vinka en gång för mycket än en gång för lite

Igår var en efterlängtad och välbehövd dag. Jag tog pendeltåget hem till mamma och ägnade dagen och kvällen där. Genomgick en såndär perfekt dag, som utspelade sig som man önskar att alla lediga dagar ska göra. Vi åt god sallad i solen, mamma fixade i växthuset och klippte gräset, jag sydde en brödkorg, vi drack kaffe i solen, vi bakade fröknäckebröd, mamma klippte mig (jättekort), vi promenerade ut i skogen och plockade liljekonvaljer, satte oss med varsinn martini i hammocken när solen började gå ner, lagade gazpacho som vi avnjöt i glasrummet med det nybakade knäckebrödet och sydafrikanskt rödvin. Och så pratade vi och fnissade och tyckte om varandra och solen gick ner och jag tog ett sent pendeltåg hem. När jag ställde mig vid busshållplatsen och bussen kom inrullande såg jag mamma stå på tomten och vinka som en galning (med båda armarna över huvudet), vilt skrikande: ”HEEJJDDÅÅÅ”, varpå jag svarade med skratt och en, inte lika fullt galen, vink. Stackars busschauffören trodde jag vinkade åt honom och vinkade förvirrat till mig och när jag klev på sa han ”åh, du kanske vinkade åt någon annan?” (”ja.”) ”nu känner jag mig dum!”. När jag klev av försäkrade jag honom om att det är bättre att vinka en gång för mycket än en gång för lite. Han höll med.

En reaktion på ”Bättre att vinka en gång för mycket än en gång för lite”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*