Tittade ut genom köksfönstret när mamma viskropade ”titta, en fasan!”

Dagarna i Skåne och Halland gick på tok för fort. Vi njöt av att snön var borta och solen sken. Mös runt på kullerstenen i Laholm. Blev påhoppade av ett Jehovas vittne och gick obekväma från mötet. Gick in i små butiker och handlade ingenting. Åkte och badade i Halmstad och spenderade en förmiddag på Busfabriken (ett stort lekland för barn) med hans lillebror. Jag var i himlen och sprang och fick håll och lekte kurragömma och vann en apa i en såndär maskin man förser med en guldpeng och sedan styr med en joystick. Vi åt påskmiddag hemma hos en man med hitlermustasch och nyrenoverat hus. En hemmabyggd bar hade han, och öl på tap. Och så spelade vi tv-spel med hans bror, som tackade artigt efter varje spelomgång. Från fönstret i köket såg vi rådjur och fasan (det var ett helt gäng, sex hönor och två tuppar, och jag mindes hur jag som barn tittade ut genom köksfönstret när mamma viskropade ”titta, en fasan!”). Och sista kvällen körde han ut till havet och vi såg solen gå ner och så kom en man från ingenstans och tog en bild på oss och sedan försvann han, som om han gick upp i rök, och vi var förvirrade över det.

Men så helt plötsligt var det söndag och vi satte oss på tåget i Hässleholm och på några timmar var vi på Centralen i Stockholm. Ovana vid folkmassor trängde vi oss ned till tunnelbanan och åkte hem. Saknade frisk luft och lukten av kobajs. Och jag blev sjuk. Sov i nästan ett dygn och glömde bort hur det var att må bra. Försökte plugga ikapp det jag missat av kursen och hamnade sånär i fas. Och så vaknade jag idag och tyckte jag mådde bra. Drack kaffe för första gången sedan i förrgår och apade mig som jag brukar och han sa att om han skrev en biografi någon gång, skulle den heta ”Jag är kär i en apa”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*