Tid. Och tyst asfalt.

När jag vaknade imorse (kl 05.45) var jag tjugotvå år. Det kommer jag inte vara när jag vaknar imorgon. Då kommer jag att vara tjugotre. Inte för att det gör så väldigt stor skillnad. Ingen alls egentligen, förutom påminnelsen om att tiden går. Och det gör mig inget annat än gott. För, som Einstein sa, den enda anledningen till att tid existerar, är ju för att allt inte ska hända samtidigt. Jag tycker det känns klokt, eftersom en sådan situation förmodligen skulle skapa kaos och panik och kanske bilolyckor och konstiga trender i modet och jag skulle vara en apa och en giraff och en tiger och många människor skulle kanske vara ledsna och förvirrade.

På pendeltågsperrongen i Helenelund hade man lite sporadiskt sopat bort gruset. Långt ifrån allt grus hade man sopat bort, tvärtom, stora sjok låg kvar och stigen av asfalt som ringlade fram på perrongen var i själva verket kanske bara en meter bred. Den såg inbjudande ut. Solen sken, och jag flyttade mina fötter (med vår-tunna sulor på skorna) från gruset och in på den nakna stigen. Tystnad. Asfalten liksom smekte mina fotsulor och det tidigare högljudda fraset, som min steg framkallat i gruset, tystnade. Istället hörde jag bilarna från E4an. Och fåglar. Fågelkvitter och smekande len asfalt.

Så jag åkte tidigt pendeltåg. Drack smoothie ur en tom och urdiskad Pepsiflaska och lyssnade på ljudbok från en sida av stan till den andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*