och dör visserligen långsamt

Jag är lite sjuk. Åtminstone vill jag inbilla mig det, eftersom jag snorar och hostar och blir dödstrött av en halvtimmes promenad. Så jag ligger hemma. Tittar på avsnitt efter avsnitt av Girls – en serie jag totalignorerat fram till igår, då jag plöjde igenom hela första säsongen. Varvar avsnitten  med halvhjärtat plugg (jag är ju egentligen klar med kursen men inser att jag borde förbereda mig inför fredagens seminarium), kaffebryggning, fruktätning och ge-mig-uppmärksamhet-attackar på honom. Lagade halloumi- och bovetesallad till middag och dör nu godhetsdöden i den delen av sängen där solen skiner. Helt ogenerat skiner solen, rakt genom persiennerna (som visserligen står vända på tvären, så att de inte gör annan nytta än att dölja de smutsiga fönsterna) och rätt in på mig. Solen har verkligen inga worries what so ever. Den bara är där och är. Brinner och har det varmt och gött och dör visserligen långsamt (men så jävla långsamt) men har det ändå  bra och har inga bekymmer i världen och behöver verkligen inte bry sig om flagnande nagellack eller kommande redovisningsseminarier eller golv som behöver dammsugas eller dumma känslor som råkar komma smygande. Solen bara är. Man borde vara lite mer som solen.

En reaktion på ”och dör visserligen långsamt”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*