Jag visste inte vad som var regn och vad som var gråt

Jag låg i sängen och grät lite idag. Tyckte att alldeles för mycket var fel och alldeles för lite var rätt. Så jag kröp ihop och grät och kände mig instängd. Tyckte att det gråa vädret utanför fönstret var för mycket grått och för lite något annat. Han höll om. Tröstade. Pussade på pannan. Följde efter när jag gick och satte mig på det kalla badrumsgolvet. Kramade om där också. Tillslut blev det bättre. Jag tog på mig snabba kläder och tog en löprunda i regnet. Tårarna liksom sköljdes bort och jag visste inte vad som var regn och vad som var gråt. Och jag sprang där jag aldrig sprungit förut och en gång var jag högt uppe och såg långt, långt bort och det kändes som om jag fick lite perspektiv (och det kändes bra) och sedan sprang jag nedåt en stund och tappade perspektiven lite. Trots det kom jag hem med en lugnare känsla i kroppen.

En reaktion på ”Jag visste inte vad som var regn och vad som var gråt”

  1. Du skriver så fint min vän. Jag gråter också, ibland, bara för att världen är som den är och bara för att känslorna kommer som ett stormande hav. Och känslan av instängdhet är den värsta som finns, men brukar hjälpa med att springa lite. Då är ju frihetskänslan i prinicp den enda som finns (om man inte, som jag, ibland känner sig instängd av känslan att man inte kan springa snabbare än sina egna begränsningar)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*