…fast betydligt närmare, bara ett stenkast ifrån oss…

Efter morgonens safari gjorde vi sånt man gör väldigt bra när man är ledig. Till exempel läste böcker vid poolen, smetade på solskyddsfaktor 3 miljarder trots att solen var bakom ett gäng moln – det är ju ändå afrika, spelade spel och badade i poolen. Dagen gick förvånansvärt fort innan det var dags för kvällens safari.

Ägnade en stor del av kvällens safari åt att leta elefant. När vi tillslut gav upp och begav oss från området där någon tidigt imorse sett elefanter och där vi i ett par timmar följt deras färska spår, tog det inte lång tid innan vi fick ett anrop i kom-radion, varpå vi tvärvände och körde farligt snabbt tillbaka. Under racerfärden blev både jag och Helena piskade i ansiktet och på armarna av träden. Schyssta taggar trycktes in i armarna på oss och vi gnällde lagom men det var det värt.

För efter en stunds raceande på grusvägarna såg vi elefanten. På långt håll. Och den var så stor att det inte går att förklara och vi körde nära, nära, inpå den och fascinerades av dess storhet och öronens fladdrande. Och elefanten brydde sig inte om oss. Han gick och chillade och käkade grenar och betedde sig som alla andra djur vi stött på, helt oberörda av vår närvaro. Hade det inte sämre än någon annan elefant liksom.


Efter elefantupptäckten stannade vi i en liten dal och drack vin och åt jordnötter. Umgicks och trodde Jupiter var Venus och jag fotade månen (och blev fascinerad över vad mitt teleobjektiv levererar). Mitt i allt kom elefanten vi tidigare sett över krönet ovanför oss och påminde om hur Katla uppenbarar sig i Bröderna Lejonhjärta, där över bergskammen, fast betydligt närmare, bara ett stenkast ifrån oss. Vi hade ju varit närmare elefanten tidigare, men i säkert förvar i jeepen. Nu kom det väldiga djuret emot oss, på ett otryggt avstånd. Helena, som hade gått iväg en bit, kom tillbakarusande med panik i blicken och guiden sa lugnt, men jävligt mycket på liv-och-död, till oss att get into the vehicle. Jag hann ungefär rusa lika snabbt till bilen som Helena hann vara väldigt nöjd över att hon kutat och inte spelat död som hon först tänkt när hon fått syn på elefanten före oss andra (eftersom hon var en bit bort) innan elefanten vände om helt. Vår ranger sa då till oss att läget var safe. Vi andades ut och började fnissa på det där sättet som man gör när man blivit rädd och sedan tycker själva den detaljen i sammanhanget känns lite pinsam. Hålla på och bli rädd och hålla på, liksom.



Och vi såg en vecka gamla gnu-bebisar. Och flodhästar som petade upp nosen ur ett vattenhål. Och så såg vi buffel och tukan och en leopardsköldpadda (som vår ranger lyfte upp i bilen och då kissade den som en galning).






Under kvällens middag kom en 10-15 personer ur köks- och serveringspersonalen och dansade och sjöng och jag log som ett fån och tyckte det var jättefint och önskade att jag också var uppvuxen i en kultur där varenda jävel är musikalisk och har taktkänsla.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*