Mitt liv bland alla miljarders.

När jag satt på tunnelbanan hem ikväll var jag en såndär person man inte orkar med när man åker tunnelbana. Jag satt och log och såg nöjd ut. Alldeles för nöjd för att sitta ensam och ägna mig åt nöjdheten. Jag var en såndär person man blir oerhört irriterad på och som man helst undviker att titta på (och om man inte kan låta bli att titta så tittar man och himlar med ögonen, svär tyst i sin ensamhet och undrar varför personen i fråga inte bara kan sluta le!).

Jag satt och var nöjd. Lite smått påverkad av gott vin och fina vänner fortfarande, men ändå bara allmänt nöjd. Jag var nöjd. Nöjd över att jag gillar livet och detta till stor del för att jag omger mig med människor som får mig att må bra. Människor som är viktiga, även om mitt liv i det stora hela faktiskt inte är så viktigt (i alla fall inte för så många andra än mig själv). Mitt liv bland alla miljarders. Som en fis i universum. Mitt liv är en fis i universum och ändå fyller universum hela mitt liv. Vetskapen om det ständigt expanderade, 13 och en halv miljarder år gamla (unga?), universum finns i mitt liv. Jag vet visserligen inte allt om det, men det finns här. Och människorna jag omger mig med i livet är allt jag kan förlita mig på. De, en kaffe i solen och det faktum att universum fortsätter expandera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*