Sista delen.

Den sista kvällen på Maui gick vi på bio. Den nya Batmanfilmen drog inte alls så många biosugna semesteramerikanare som vi trott så salongen var i princip tom. Gött. Vi hade med oss kaffe och köpte popcorn. Smörpopcorn som var så smöriga att våra händer blev så brutalt fettiga att vi inte kunde annat än sitta med de rakt ut i luften under den del av filmen som följde när popcornen tagit slut. Sjukt bra film. Sjukt mysig kväll.

Vi promenerade hemåt och tittade på natthimlen och Karlavagnen var helt på sniskan och jag tänkte (och sa högt) att nästa gång vi tittar på natthimlen är vi förmodligen på andra sidan jorden.

Sista dagen spenderade vi sedan i solen, trots att det inte var sol. Vi insåg att det var lönlöst att ligga i bikini och svettas när solen ändå inte syntes så vi strosade runt och hoppades eftermiddagen skulle gå undan. Och det gjorde den. Påbörjade hemresan på söndagkvällen och kom fram till Denver på måndag eftermiddag. Avslutade allt där vi började. I samma hus, samma trygga fristad. Umgicks med Linda och Bruce och drack vin på baksidan och åt god middag och pratade om vår resa och om tro och värderingar och blev frustrerade när vi hade svårt att uttrycka våra åsikter på engelska.

Ägnade sedan på tok för många timmar åt att försöka somna. Trots tryggheten i en skön och stor säng (i ett hus som jag betraktar som ett hem) fick resfebern mig att räkna till många hundra får innan jag tillslut, efter säkert tre, fyra timmar, omärkbart, somnade. I huset kryllade det på morgonen av Up With Peoplefolk. Åh jag blev nostalgisk.

Fick skjuts till flygplatsen där vi checkade in våra väskor för sista gången och fick ett gäng boarding passes för sista gången.

Flygturen till Montreal gick snabbt. Flygturen till London kändes ologiskt nog som om den gick ännu snabbare. Det var nämligen ett så gott som halvtomt flygplan så jag och Moa bredde ut oss på tvä säten var och såg på filmer och fick god specialbeställd vegetatisk mat och jag hann inte sova mer än kanske en och en halv timme. Vi landade i London och kom fram till att Heathrow måste vara en av de platser som gud (?) glömde. Mörkt och grått och deprimerande. Obekväma säten och på tok för mycket människor. För oss som legat gömda på en paradisö i ett par veckor kändes årets OS-stad inte som nummer ett över platser vi kände för att besöka just nu. Men vi spenderade sex timmar på en relativt avskild plats. Kunde inte sova alls trots att våra kroppar skrek efter sömn. Gjorde istället i princip ingenting men på något märkligt sätt gick tiden ändå och snart stod vi vid SAS-gaten och ut från planet klev Carolina Klüft och vi tänkte ”tja!” och så klev vi på och jag sov som en idiot på planet (men fick fruktansvärt ont i nacken) och flix flax var vi hemma och väskorna kom utan fuffens och jag fick skjuts hela vägen och låste upp dörren som så många andra gånger.

Och huset var tomt. Tomt men välkomnande och jag var hemma och det var overkligt och verkligt på samma gång.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*