Road to Hana.

Vi blev upplockade 06.10. Då hade vi redan ätit frukost och konstaterat att det var skrämmande mörkt, muligt och blåsigt ute. (Att det var mörkt berodde naturligtvis på att solen ännu inte gått upp, men ändå.) Men vi drog på oss bikini och träningskläder, snabba skor och packade ryggsäckarna fulla med solkräm, myggmedel och nödproviant.

I bilen satt ett medelålders par från Indiana. Hennes hår var ljust och krulligt och han bar snabba solglasögon och en lysande orange t-shirt. I övrigt verkade de leva kvar i 80-talet med sedan längde utdöda frisyrer och högt uppdragna sportstrumpor i sina snabba sneakers. De talade om att de var nygifta. De hade flytt verkligheten och blivit man och hustru i paradiset utan att någon visste. Det var fint.

Vi mötte upp vår guide och fick veta att gruppen endast skulle bestå av oss fyra. Fyra personer och en guide i en bilutrustad med tretton säten. Gött, tänkte vi. Vid vårt första stopp gick vi genom lera och blev smutsiga. Använde händerna för att skjuta undan buskar och dra oss över steniga partier på den i bushen gömda stigen. När vi gled ner i vattnet vid det första vattenfallet chockades vi av dess låga temperatur. Simmade ut till vattenfallet och log som fån när vattnet kastades ner över oss.

Vägen till Hana är en smal och krokig bergsväg. Varje gång den smala vägen närmar sig en kurva slår guiden på bilens tuta med en väldig kraft ett par gånger. Det är tydligen viktigt att meddela eventuell bilist runt hörnet om att vi är på ingång. Vi åkte över de 57 – en bilbredd breda – broarna och vägen kantades av massiva gröna träd och vattenfall. Det Jurassic Park-lika landskapet tog andan från oss varje gång vi rundade den krök som fick havet och kusten att komma skrämmande nära bilens vänstersida.

Stannade till vid en av Mauis svarta sandstränder. På grund av en annorlunda stenart är sanden på stranden kolsvart. Alldeles i närheten låg en grotta med isande kallt vatten och hemliga underjordiska gångar. Vi simmade in genom en av dessa smala tunnlar och tog oss, i skenet av guidens pannlampa, upp och nerför smala platåer och trånga hål man fick pressa sig igenom. (Tack och lov att man inte har klaustrofobi.) Kom efter en stund ut på andra sidan och hade världens adrenalinkick en lång stund efteråt.

Det var ännu någon timme med bilen innan vi nådde den led vi planerat att ta upp till de många vattenfallen. Vi nådde platsen där leden började, åt en snabb, energigivande lunch och rättade till våra ryggsäckar. Ett par kilometer genom regnskogen och ytterliggare några genom en skog som bestod enbart av bambu. Att gå genom bambuskogen var som att vara en minatyrperson som glatt traskade runt i någons gräsmatta där grässtråna nådde många meter över ens huvud. Vidare uppåt, uppåt längs bergen och med så god balans vi förmådde hoppade vi på stenar över flertalet bäckar innan vi nådde ett av dagens mål. Vi kom fram till foten av ett fyrahundra fot högt vattenfall. Runt omkring oss tornade sig väldiga bergsväggar upp, kantade av väldiga, intensivt gröna, kringlande växter. Det var som om någon med avsikt hällt en överdriven mängd grön färg rätt över bergen.

Runt det väldiga vattenfallet, som kastade sitt friska vatten helt bekymmersfritt ut över dalen, prydde några mindre, liknande vattenfall de gröna bergsvägggarna. Vi var mitt i en oas, en hemlig plats, en fridfull världsmittpunkt. Tittade uppåt med gapande munnar och fotograferade som galningar (trots att vi insåg att detta inte alls gick att fånga på bild). Satt ner. Drack vatten för att återfå energin i kroppen. Försökte ta in den överväldigande synen vi hade framför, runomkring och ovanför oss.

När vi tagit oss ner till bergets fot igen (med den logiska och trevliga detaljen att det alltid är mindre jobbigt att gå neråt) tog vi oss till ”De sju poolerna” och badade. Även här fick vi balansera över stenar för att ta oss över vattnet till andra sidan. Dök i vattnet som tillsynes verkade vara utan botten. (Funderade över hur det fungerar med vulkankratrar och dessa typer av berg. Varför känns det mer troligt att dessa sötvattenspooler (med väldiga vattenfall) är oändligt djupa?) Klättrade bakom ett av vattenfallen och kom lite darrande ut på andra sidan. Där hoppade vi i och lät vattenfallets ström ta oss till andra sidan den bottenlösa poolen. Vi schamponerade håret och våra kroppar med en växt vi tagit med oss från vandringen. White Ginger, en stor blomma som, om man klämmer på den, framkallar en genomskinlig, ganska trögflytande vätska. Den fick våra kroppar och hår att bli mjuka och dofta gott. Vi var fånigt nöjda, och möra, när vi tog oss tillbaka till bilen.

Så förändrades landskapet drastiskt. Det frodiga, gröna byttes mot torrt, rödgrått landskap. Nere mot vattnet syntes lavasten och vi fick berättat för oss att denna del av ön var yngre och således mer nyligen påverkad av vulkanutbrott. Längs vägen fylldes vår hittintills rätt ofyllda bil av ytterligare tio personer. Deras turistbuss hade problem och de hade tvingats stanna i det torra landskapet. Vi trängde fnissande ihop oss och välkomnade våra nya vänner (främst britter och australiernare). Bilen blev tyngre och fick kämpa upp för de branta backarna som följde. På vägen stannade vi till vid en vingård och provsmakade ananas- och passionsfruktvin. Gott.

När vi väl släpptes av vid vårt hotell hade det gått mer än tolv timmar sedan vi plockades upp och vi var smutsiga, svettiga och hungriga. Så vi duschade, åt middag och somnade tidigt. Och för första gången sedan vi kom till Maui lät vi bli att sätta klockan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*