Och ibland slår det oss.

Vi frågade taxichauffören om han verkligen tagit oss till rätt hotell. Han bekräftade. Vi klev ur bilen, såg våra generande sprängfyllda ryggsäckar lyftas ur bilens bagagelucka och följde den vänliga handgesten (med tillhörande hälsningsfras och uppmaning om att de tog hand om vårt bagage tills vi checkat in) som ledde till receptionen. Checkade snällt in och fortsatte fundera på om vi verkligen kommit rätt när vi placerades i den lilla golfbilen (där våra ryggsäckar redan väntade) och brummade iväg med en fnissande ung man med hawaiiskjorta bakom spakarna.

Vi trodde vi kommit till paradiset när vi landade i Honolulu för ett par dagar sedan. Men det är nu, när vi efter en halvtimmes flygning i ett skakigt propellerplan, vi inser var paradiset verkligen är. På ön Maui är det inte bara naturen (gröna berg, vita – och svarta – stränder, turkost vatten, svajande palmer och ananasodlingar) som gör Hawaii till det paradis man verkligen tror det ska vara. Här möts man dessutom av en särskild stämning. Här infinner sig ett lugn vi inte alls upplevde på Oahu. Visst vimlar det av turister, men här finns inte samma stress och hets. Människor är lugna. Lyckliga. Lugna och lyckliga men framför allt lugna. Harmoniska.

Det tog oss ett tag att komma in i sinnesstämningen. Betedde oss som att det var helt i sin ordning att ge dricks fast vi verkligen inte har råd. I själva verket sprack våra resebudgetar i samband med diverse shopping och oväntade hotellutgifter för flera veckor sedan. Men vi ger dricks. Ler och hälsar som vi ska. Säger Aloha och Mahalo. Och vi får sand i håret. Djupt nere i hårbotten och det går inte bort hur mycket man än schamponerar. Och vi får sand i öronen. I öronen och bakom öronen och i näsan och trosorna och mellan tårna och i nessesären och plånboken och ibland knastrar det till när man äter något för att man fått sand mellan tänderna. Våra kroppar luktar sol och solskyddsfaktor och salt och sand. Håret bleks och våra kroppar får en brunare nyans. Vi njuter av solen och havets brus och går upp tidigt på mornarna och springer. Springer på stranden (barfota) eller på de små välskötta promenadstråken (med nyinköpta löparskor). Äter frukost på balkongen och sneglar på havet och dricker kaffe som är för svagt men det gör ingenting.

Och ibland slår det oss. När följande ting är det enda som syns för våra ögon; en uppslagen bok, ett par solsmekta ben, en pool, en bar och så havet. I den ordningen. Då slår det oss. Att nu, nu är vi minsann i det verkliga paradiset.

En reaktion på ”Och ibland slår det oss.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*