Fyra saker

Idag har vi solat. Legat i solen och lyssnat på ljudbok eller bläddrat i en tidning eller bara legat och legat. Förutom detta har fyra saker hänt.

Den första hände när vi låg och solade. Jag låg på mage som en stekt säl och hade knäppt upp bikinin i ryggen för att undvika vitt-streck-på-ryggen-efter-bikinin-fenomenet och hörde ett försiktigt ”Excuse me” varpå jag vred på huvudet och lyfte det lite för att se vem ursäktandet kom ifrån. Där stod en kort, kortpulent man med rötter jag förmodade kom från central- eller sydamerika, dryga trettio år, iförd svarta shorts, vit skjorta med stora bokstäver som talade om att han tillhörde Security och någon ful obligatorisk keps. Han såg obekväm ut. ”You have to..” han gestikulerade med händerna. ”You have to close it”, han pekade menande på min bikiniöverdel. Jag såg frågade på honom ”And why is that?” Han var verkligen obekväm. Förklarade att det tydligen kommit klagomål vid andra tillfällen. ”Families with kids and stuff..” Jag knäppte på mig bikinin, satte mig upp och sköt upp mina solglasögon i håret. Kisade. Det här var roligt. Jag sa att jag inte menade att besvära någon men faktiskt ändå inte förstod – jag visade ju knappast brösten (då hade jag förstått om någon blev provocerad, så bleka som de är), bara min rygg, ej täckt av bikiniöverdelsnöre. Han fortsatte förklara. Sa att han själv verkligen inte hade något emot det (haha!) men att det var deras policy. Att han till och med behövt säga till sin granne att knäppa ihop bikinin. Den korpulente mannen var obekväm och jag var road. Han ursäktade sig vidare och jag frågade om jag besvärat någon nu, och om någon klagat men så var det tydligen inte. Avslutade det hela med att klargöra att jag skulle behålla bikinin knäppt och få en ful solbränna. Han fnissade sig generat därifrån.

Det andra som inträffade skedde ett par timmar senare. Jag var ute på min dagliga löptur. Klockan var eftermiddag och jag ville passa på att fånga de sista soltimmarna samt göra den hettande värmen mindre jävlig och sprang således i korta shorts och sportbehå (och riktigt snabba skor). Min lättklädda outfit drog till sig antalet visslingar och biltutningar och egoboostade mig att öka takten. Jag närmare mig en vägkorsning. En bil hade rullat ut från den korsande vägen för att svänga ut på huvudleden (som jag sprnag på). Bilföraren – en man – fick syn på mig och insåg att hans bil stod mitt på övergångsstället jag skulle till att korsa. Han insåg att han med lite finess skulle kunna backa ett par meter för att lämna övergångsstället fritt. Med blicken fäst på mig, istället för i backspegeln, la han i reverse och tryckte foten på gaspedalen. Pang. Rätt in i bilen bakom. En försiktigt pang, verkligen, men nog ett pang alla gånger. Jag såg tydligt ansiktsuttrycket på föraren i bilen bakom. Uppgivenhet blandat med irritation, och läppar som formade en tydlig svordom. Jag sprang snabbt vidare.

Det tredje som inträffade var vid kvällens restaurangbesök. Vi går inte alls ut och äter alla kvällar, det har vi inte råd med, men ett par gånger i veckan har det ändå blivit. Så vi gled ner till restaurangen som ligger alldeles intill hotellet. En trevlig restaurang alldeles vid havet. Vi hade redan spanat på menyn och hittat alterntiv som inte skulle kosta oss skjortan. Hade därför inte alls tänkt att restaurangen var särskilt flådig. Men. Så fel vi hade. Vi blev mottagna av två värdinnor, varav den ena bad om mitt efternamn och den andra ledde oss till bordet. Där blev vi välkomnade som ”Lundin party with friends” och vi kände genast att flipflop och slitna jeansshorts kanske inte hade varit rätt klädval. Och sedan hände allt på en gång. Mannen som var ansvarig för vår avdelningbar vit skjorta och ett tomt leende. Han började rabbla en monotom, tydligt inövad, berättelse om restaurangen, utsikten, kvällens fisk och skaldjur, vinlistan och diverse andra ointressanta saker. Våra stolar drogs ut och sköts in under våra slitna jeansshortsrumpor och helt plötsligt var det säkert fem personer som gjorde saker kring vårt bord. Någon la en servett i mitt knä, någon annan la en i Moas, någon hällde upp vatten i mitt glas, någon annan hällde upp i Moas, och någon annan placerade menyer i våra händer. Allt medan mannen med den monotoma rösten fortsatte berätta sin tråkiga inövade berättelse. Allt hände alltså på en gång och vi hann inte riktigt med i svängarna. Blev chockade och full i fan av fniss båda två. Svalde fnisset och var glada över att vi kunde kommunicera på vårt hemliga språk (svenska) och utvärdera den obekväma situationen. Vi kände oss otroligt felplacerade. Beställde generat våra sallader (och alltså inte kvällens fisk, Opa – grillad, som serverades med zuccini-linguini, pesto och någon sås som inte gick att uttala) och förklarade att ”Water is fine, thank you”. När salladerna kom in insåg vi att priset för dessa naturligtvis borde fått oss att förstå att salladerna endast var förrätter. Åt därför salladerna, tackade generat nej till kaffe och dessert, torkade händerna på de fuktiga handukar som serverades oss med en pincett, fick notan, gav schysst med dricks och försvann därifrån så fort vi kunde. Låtsades som att det var helt i sin ordning att vi bara beställt in en förrätt. Vi var ju inte alls så hungriga…

Den fjärde saken som inträffade gjorde det när vi gått från restaurangen (och äntligen kunnat andas ut för att vi inte längre kände oss obekväma i den trängda restaurangmiljön).Vi köpte lite mer att äta på en ekologisk mataffär (de säljer sjukt god vegetarisk mat i lösvikt, så vi kunde ta en liten portion för att jämna ut vår förrätt på restaurangen) och satte oss vid ett picknickbord på stranden. Så kom en man på cykel, tydligt full och påtänd, cyklade ett varv runt oss och slog sig sedan ner vid vårt bord. Han pratade om mycket, vi svarade ibland. Han pratade om Gud och Jesus och att med ett leende kommer man långt, och att han ville till månen (jag sa att det ville jag också och han frågade om jag hade pengar och rätt förutsättningar och jag sa nej tyvärr men det hade vart trevligt). Och han pratade om sin dotter som var tre år som han aldrig träffade (för han ville mörda dotterns mamma och i synnerhet hennes nya kille) och han var så trasig. Han var trasig och ensam och var på en ”liquid diet” som han uttryckte sig och skålade med sin öl. Och vi tänkte att han kommer aldrig komma ur det där. Han är för trasig. Vi åt upp och lämnade honom. Sa att han skulle ta hand om sig, att vi hoppades att han skulle få träffa sin dotter någon dag. Och så lämnade vi honom. Och han är så trasig och kommer aldrig komma ur det där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*