Panik.

Sitter i min soffa och dricker te.

Andas lugnare än jag gjorde för en timme och 22 minuter sedan.

Då satt jag på köksgolvet med köksskåpen mot ryggen och skakade. Jag tänkte på min andning, för den var ansträngd. När man andas normalt tänker man ju inte på hur det känns, låter eller att man ens håller på med det. Andning alltså. Men jag andades snabbt och hackigt. Som man gör när man gråter. För jag grät. Som en jävla idiot. Panik. Kortslutning. Kaos. Nog för att kaos kan vara kul, men jag hade ingen kontroll alls. Och utan någon som helst kontroll fungerar inte jag.

Så jag tänkte på vad Line lärt mig. Hur man skall accpetera känslan i kroppen (även om den är jobbig och ovälkommen). Och efter en stund kunde jag andas normalt. Kände långsamt hur paniken som spridit sig i kroppen endast gjorde sig påminnd i form av ett försiktigt pirr under huden. Inte som ett massivt pulserande världskrig inne i min en-och-en-halv-meter långa kropp.

Men nu är jag tillbaka. Fortfarande med lite hackig andning. Men med struktur. Med svart bläck mot vitt papper. Kontroll. Ordning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*