Rymden är nog inte så komplicerad trots allt.

Jag fick en sjuk ångestvåg. Jag är inte van vid dessa. För livet är bra. Har inte varit ledsen på länge. Men nu kom det. Och jag kände mig helt mosad med hjärnan ihopknycklad och ett tryck över bröstkorgen.

Så jag grät litegrann. Det brukar kännas bättre då. Kom snabbt på att anledningen till att det brukar kännas bättre när man gråter är ju för att någon tröstar en. Och här sitter jag själv i en lägenhet utan tröstare så långt ögat når. Så jag slutade upp med gråtet och letade upp ett klipp om rymden och svarta hål på Youtube. Tänkte att lite fascinerande fakta om rymden och sånt som är ofattbart stort och oförståeligt skulle ge mig perspektiv. Få mig att tänka att vad fan är mina problem i hela stora rymden (som aldrig tar slut).

Men rymdfilmen hjälpte inte. Jag kände mig bara ännu mer obetydlig och hjälplös och trycket över bröstkorgen ökade.

Det var inte förrän det dök upp en illustration ett svart hål som jag log litegrann. Den intensiva berättarrösten beskrev det svarta hålet men jag hade slutat lyssna. Det svarta hålet hade ju exakt samma gubbform som Danmark. Det måste väl betyda något? Att rymden inte är så komplicerad ändå? Om denna unika (ha!) form förekommer mer än en gång, betyder det väl att det finns ett slut någonstans? Att det finns ett stopp och ett slut och något på andra sidan? Låt oss hoppas det. För jag orkar inte må dåligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*