Promenad.

Jag kunde inte hålla mig inomhus. Och med oväntad styrka i min sjuka kropp gick jag. Med utsikt över ett Stockholm upplyst av tusentals ljuspunkter gick jag någonstans där jag aldrig gått förut. Det är en fin känsla, att gå någonstans man aldrig gått, utan att riktigt veta om man kommer att gå där igen. Eller med känslan att man mycket väl kommer att göra det.

Och i mina öron spelades julmusik och under mina fötter tog skor med bra dämpning emot asfaltens stötar. Tandkrämssmak i munnen möttes av den höga pulsens flåsande andetag. Rytm. Puls. Och Stockholm var vackert och lös emot mig och jag följde vägen och lät lokalsinnet så småningom leda mig hemåt.

Nu ligger jag återigen mosad och utslagen. Denna gång nyduschad och med större sinnesro. Imorgon ska jag ha nya byxor på mig. Godnatt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*