Mitt i bloddpuddingsstanken

I mina öron spelas Phil Collins och det gör inget att en lukt av blodpudding långsamt har spridits på pendeltåget. Den fräna köttlukten rör mig inte. Det vilar ett fånigt leende i mitt ansikte i alla fall. Har precis dansat och är så trött i ryggen att jag sitter som en liten potatis. En fånigt leende potatis. Vilken jävla syn. Och mitt i blodpuddingsstanken. Vilken jävla stank. Herregud.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*