Äpplet

JAG ÄR HUNGRIG.

De spretiga bokstäverna på wellpappskivan han höll framför sig talade klarspråk. Han var hungrig och i min väska låg ett äpple och jag var inte hungrig.

Jag fick hjärtklappning när jag, fortfarande gående i rask takt genom Stockholms centralstation, öppnade väskan och snabbt fick tag i den runda, släta frukten där inuti. Jag hann inte andas så många andetag, eller tänka så många tankar. Bara tanken på att han är hungrig och det är inte jag.

Endast ett tunt leende la sig på mina läppar (medan mitt hjärta var förstorat, uppblåst och bultande) när jag försiktigt släppte äpplet i hans utsträcka, kupade hand.

Han sa ’thank you’ lika tyst som hans ögon sa det högt.

Jag fortsatte genom centralstationen och mina steg var snabba. Men mitt hjärta slog snabbare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*