Who am I to blame them?

Jag hade hoppat av tåget i Tumba för att handla lite saker innan jag fortsatte hemåt. Efter mina inköp (knäckebröd och grönsaker) drev jag planlöst omkring i min väntan på tåget och passerade en liten installation som fångade mitt intresse.

Det var en vikvägg, mitt i inomhuscentrumet, med planscher på. Planscherna var gjorde av barn, och de gröna färgerna och uttjatade klyschorna om miljöförstöring talade tydligt om att barnen hade forskat (som man kallar det i låg-och mellanstadiet) om miljön.

Jag stannade, inte för att jag inte är medveten om situationen vi har med vår miljö just nu men för att jag blev sugen på att se vad barnen åstadkommit. Visst minns jag själv hur utformningen av dedär planscherna gick till, även om jag själv alltid valde att göra en liten faktabok/häfte.

Hursomhelst synade jag en av planscherna, formad som ett träd och med frågan ”Hur svårt är det att göra något för miljön” i svart fetstil följt av 8 frågetecken mitt på hela kalaset. Under den naivt uttryckta frågan var en liten låda fastklitrad på planschen. Jag tog ett steg närmare och sneglade ned i lådan.

I lådan låg små vita papperslappar med långa listor på. Jag tog upp en lapp och insåg snabbt att listan var förslag på hur man kunde göra något för miljön, för ”hur svårt kan det vara” en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta frågetecken.

Jag la lappen i fickan och kände mig nöjd när jag stegade iväg mot trappan som leder upp till pendeltåget. Lappen skulle jag läsa på perrongen medan jag väntade på tåget. Kanske skulle lappen få mig att känna stor lust till att värna om miljön, ge mig ny energi och entusiasm till att faktiskt göra något.

Men. Men, men, men. Som jag tidigare nämnde var planscherna gjorde av barn, det var uppenbart, och därför har jag nog inte rätt i det jag kom att göra när jag ställt ned min ICA-kasse och datorväska vid mina fötter på den grusiga tågperrongen och vecklat upp den lilla vita papperslappen som vilat i min ficka i ungefär 4 minuter. För det tog ingen lång stund innan jag stod där, rätt uppochner på gruset, och dömde. Jag dömde barnen och jag blev arg. För informationen på lappen var inkorrekt, meningarna var ofullständiga och saknade punkter och komman och särskrivningarna var på tok för många. Finns det något som gör mig galen är det särskrivningar. För att inte tala om hur jag känner mig när jag läser ordet tillbaka stavat med ck.

Jag blev arg på mig själv för min trångsynthet. Det var ju faktiskt barn det handlade om and who am I to blame them? Jag blev irriterad på barnen som gjort planschen och lappen och höjt mina förväntningar så mycket att de nästan sa >pang< när de föll till marken (så högt uppifrån föll dem).

Lappen har jag förlagt, säkerligen undermedvetet för att jag ville bli av med den, och humöret har jag fått tillbaka. Jag har dessutom släppt det hela, alltså, barnen kan ju inte hjälpa att de är barn och inte kan svenska (som att jag kan det?!) och nästa gång jag ser en vit liten papperslapp i en låda under en trädformad plansch, ja då ska jag inte ens titta. Barnens forskningsprojekt får gärna pågå hur mycket de vill men jag jag tänker inte blanda mig i dem igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*