Ljuset

Just nu saknar jag ljuset.

Inte för att det är särskilt mörkt i min värld just nu. Det glimmar och glittrar och det är rätt varmt, för det mesta. Det är fint och jag ler, mycket, många gånger till människorna jag inte känner (för det är så vackert när de ler tillbaka) och jag ser vackra saker. Jag ser saker och jag kommer alltid på mig själv med att inte ha kameran redo då. Men det gör ingenting. För de ögonblicken jag inte lyckas spara på film sparar jag i mitt alldeles bästa fotoalbum, mitt hjärta. Där finns så mycket mer än negativ och film. Där finns allt jag tagit med min alldeles bästa kamera, mina ögon. Där finns allt bevarat som det var, vackrare än en kamera någonsin kan få det att framstå.

Men just nu saknar jag ändå ljuset, på något sätt. Jag saknar att solen är uppe länge, länge, och när den går ner gör det ingenting för då ska man ändå snart sova och man vet att när man vaknar är ljuset redan där igen. Jag saknar att ljuset skapar skuggor, så vackra skuggor som persiennskuggor eller långa, växande skuggor (sådana som växer i skymningen). Jag saknar att ljuset gör alla vinterbleka ansikten så levande.


Jag saknar ljuset. Just nu saknar jag det, och även om min värld inte är särskilt mörk just nu saknar jag ljuset.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*