Jag tror i alla fall på kärleken

Jag vet inte vad det är med mig och taxichaufförer. Jag lyckas alltid hamna i djupa diskussioner med dem.

I taxin hem inatt diskuterade vi kärlek. Han trodde inte på det, alls. Jag som är en hopplös romantiker blev ju självklart väldigt frustrerad när han sa att kärlek inte finns. ”Det finns bra sex och det finns dåligt sex.” Så sa han och jag blev arg. Vi pratade om våra föräldrar och varför de håller ihop. Gammal vana menade han, och det kan jag väl hålla med om delvis, men jag vill i alla fall tro att människor lever efter vad hjärtat säger till dem. Jag vet att jag i alla fall inte skulle fortsätta ett liv med någon som inte gjorde mig lycklig.

Jag märkte i vår diskussion, som blev mer och mer spänd, att jag hade svårt att argumentera för min sak. Jag kunde säga att jag tror på kärleken och att den är vacker och underbar och den finns där, men jag kunde inte förklara mer än så. Vi diskuterade utan att förstå varandra och tillslut blev det märkbart att han inte stod ut med mig. Han sa det rakt ut. Tack och lov var det på min gata så han släppte mig snabbt när vi kom fram till huset. ”Ha det bra” sa jag innan jag smällde igen bildörren. Jag menade det. Jag hoppas att han ska ändra uppfattning. Jag hoppas att han ska få det bra, att han också ska tro på kärleken en dag. Han tyckte minsann att jag var ung och det var anledningen till att jag tror på kärleken. Men kärleken har ingen åldersgräns.

När jag på snabba fötter passerade brevlådan (utan att titta i den som jag faktiskt alltid, oavsett tid på dygnet, gör) kände jag mig bekymrad. Diskussionen hade gjort mig upprörd. Hur man inte kan tro på kärleken är omöjligt för mig att förstå. Hur kan man leva ett liv utan att vara kär, eller ens känna kärlek till något? Hur kan man leva ett liv utan att uppskatta allt det underbara?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*