Ett minne från Mexico.

Det var sista kvällen innan banketten. Jag åt middag med mamma och pappa på byns enda restaurang. Jag åt fisk och räkor och bläckfisk och det var förbaskat gott och vi drack ett gott vin och pratade. ”hur har du förändrats då annicka?” frågade pappa och jag sa att det fick de märka själv men att jag vet mer vad jag tror på och vad jag värderar.

Lagom till att vi avslutat vinflaskan och ätit klart även lite fresas con crema vandrar några av mina vänner förbi utanför. Jag väljer att sluta upp med dem och låta mamma och pappa promenera tillbaka till hotellet.

Vi tränger oss in i en taxi och åker iväg. Chauffören tycker avståndet vi åkte var för kort och vill inte ha betalt men vi ger honom en drös mynt i alla fall, för att han var så snäll.

Kommer till festen och hittar både Joelle, Dru och vår host morbror vilket gör mig lättad eftersom detta innebär att jag inte behöver åka hem själv (detta bör undvikas i Mexico). Så vi dricker, tequila, och lakritsshots som vi dricker i Lines namn för hon var inte där. Och vi gör annat bus och dansar, vi dansar mycket såklart och vi sjunger och någon sätter igång The mexican medlet från vår show så vi uppträder och skrattar och älskar livet och varandra. Jag står bakom bardisken och Packo kommer fram till mig, ”have I told you that I Love you? Because I do, I know where your heart is.” han la handen på mitt hjärta och jag kysste honom på kinden, gav honom en hård kram och sa att jag visste precis var hans hjärta satt också, och att hans hjärta är stort och jag älskar honom.

Eftersom hela festligheterna börjat tidigt så var klockan bara strax efter elva när värdfamiljen hade fått nog av oss. Så vi hoppade in i en bil och begav oss. Jag var färdig att åka hem och sova. Men inte. Vår morbror, Christian, tog med oss (trots att Dru var lite för full) på en annan fest. Joelle stödjade Dru och jag hoppade på för mig själv som en femåring. Festen var trevlig för det fanns en hoppborg och kareoke och vi dansade, mycket. Salsa och allt möjligt som jag inte kan men gladeligen dansar ändå. Vi dansade på och jag behövde det. Innan vi gick hem borstade jag tänderna så när vi väl anlände hemma klädde jag bara om och ramlade i säng, och klockan var säkerligen inte alls alltför mycket.

Det här var ett litet minne från Mexico. Dagen efter låg vi utsträckta på gräset i en park. Ovanför oss var bladen från en palm och brevid oss ringlade sig en liten bäck, omgiven av en vacker stensättning. Vi drack ananas-agua, lyssnade på musik, småpratade och sov i solen. Det här är bara en knapp månad sedan men det känns som en evighet längre har passerat. Tid alltså, gör mig alltid så snurrig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*