Avsked

Nu har jag varit hemma i tio dagar. Att anpassa sig till Sverige och ”hemma” har vart förvånansvärt enkelt. Jag bara ramlade på plats, utan konstigheter. Det var underbart att komma hem men att lämna allt var svårare. Detta skrev jag när jag satt på planet från Mexico city för elva dagar sedan:

När vi lämnade marken kom tårarna. I Lufthansas kanal 5 spelades i mina hörlurar ”waving flag” och jag grät. Tyst och försiktigt.

Att säga hejdå hade inte varit så farligt. Mitt i terminal 1 på flygplatsen i Mexico city stod ett 50-tal väskor totalt utan uppsikt. Runt omkring stod väskornas ägare, utan någon som helst tanke åt väskorna. Väskägarna kramades och pussades, tittade varandra i ögonen, sa ”jag älskar dig” och lovade att ses snart även om de visste att det många gånger Inte skulle bli så. Jag grät inte. Inte förrän jag tog Emma i handen och vi vände oss om, inte förrän vi vände ryggen åt vår familj, våra vänner, våra systrar och bröder. Vi grät tyst, båda två, och gav oss iväg för att få tag i en taxi.

Resten av dagen gick bra. Vi grät inte alls. Kände oss lite tomma men grät inte. Men när vi 21.25 lämnade marken kom tårarna. När världens största stads nattljus bredde ut sig under oss kom tårarna och nu svider de på mina kinder, bränner längs min haka, men smakar sött då de når min mun.

Jag läste vad mina vänner skrivit, läste, mindes, älskade och saknade. Vi möttes som främlingar, blev vänner och vi skildes som familj. Idag och fortsättningsvis inatt sprids min familj ut över jordklotet. Vi splittras och våra liv fortsätter i sjutton olika länder. Hur ska vi klara oss utan varandra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*