Aquascalientes

Här kommer lite av det jag skrev under de dagar jag befann mig i Aquascalientes. Det är mest troligt ganska osammanhängade och kanske förvirrande, men ändå. Håll till godo.

Måndag

Först tänkte jag ”Fan. De kommer aldrig.” Sen dog alla mina önskemål om het host brother när Javier vandrade fram ur skuggan av sin äldre syster. Om Miriam pratar lite och dålig engelska är Javier ännu sämre. Har nog inte hört honom yttre ett ord. Åker länge i bilen. Tillslut in i slummen och jag panikar. Men. Fram kommer vi till ett hus, radhus typ, som inte ser mycket ute för världen förrän man kommer in. Herredundran va fint de är. Och de är snälla o underbara och jag tvingas öva min spanska som jag aldrig lärt mig eller haft och vi äter Flautas till middag och dricker mineralvatten (love) och sedan kommer minsann en het kusin som pratar engelska, fungerar som tolk och blir mitt nya intresse.
De har redan planerat in saker vi ska hitta på. De här kommer bli bra. Världens skönaste säng med dubbla täcken lockar. Dags att sova. Åh Mexico jag älskar dig.



Området och huset

Tisdag

Jag vandrade runt med bror o kusin. Såg på konst o så. Och kultur. Och katedralen var så vacker så. Fikade på världens mysigaste café (Paris släng dig i väggen). Det var utomhus som i en liten gård med stolar och bord i vitmålat järn. Prövade
Ate (Fruktgodis, frukt kallad guyaba) och chaska (majs i mugg fast med majonäs o ost). Gick också genom en park med en festlig histgoria. Det handlade om att män förr gick ett varv i parken med en ros som de skulle ge till den kvinna som de föll för. Pratade mycket. Lärde mig att säga veckodagarna och idiot på spanska. Javier köpte en catrinadocka jag gillade åt mig!

Onsdag

Armando gjorde oss medvetna om hur viktig vår presence är i det här området. ”No one else wants to go here.” Det är för farligt. Vi får poliseskort av en anledning.
Jag frågade min bror och kusin om vårt samhälle var säkert. ”Nej” , ”Så ja ska inte vandra här sjäv?” svaret var skarpt nej, folk har mördats och Omar pratade om home boys. Mycket gäng.
Farligt. På gatorna här utanför är det mycket street dogs. Deras riktiga hund kom in i huset. Hur fin som helst. Så smal att man såg revbenen. Utanför huset en till hund. Men det va en street dog.



Street-hunden

Fredag

Hade en bra kväll med Miriam. Vi höll armkrok och jag har fyra teorier om varför.

  1. Hon tycker vi börjar bli väldigt bra vänner.
  2. Hon är rädd att någon mexikanare ska kidnappa mig pga min hårfärg så hon håller ett stadigt tag för att jag inte ska rövas bort.
  3. Hon har för höga klackar och använder mig som stöd.
  4. Hon är stolt över mig pga min hårfärg och hakar ett stadigt tag i mig för att visa resten av omgivningen att hon faktiskt känner mig.

Jag tror det är en blandning av alla teorier, men det är sak samma vilken som stämmer, jag trivs bra med henne och hoppas bara vi kunde kommunicera bättre. Vi gick i affärer (jag köpte rödlila converse), åt frozen yoghurt och gick till en ” typic mexican restaurant” med en vän till henne som kunde lite engelska hurra!

En kul sak hände. Vi satt där, tre tjejer, när två män traskar in på restaurangen och det är tydligt att intresse kastas åt vårt bord. Den ena killen är tydligt het, trots att han är gammal. De får ett bord en bit ifrån oss, i ett annat rum så vi ser de inte mer. När servitören en stund senare kommer med en servett och lägger den framför mig på bordet tror jag först att det är notan. Det är det inte. På servetten står det med blått bläck skrivet ”I’m Jose alfonso. I like you, do you like me?”. Vi skrattar så vi håller på att dö, och jag svarar på andra sidan servetten. ”My name is Annicka. 1. I don’t know who you are, 2. I’m probably too young for you.” Servitören framför vårt buskap varpå vi får tillbaka servetten INKLUSIVE mannens legitimation. Nog heter han Jose Alfonso alltid. Och han är 38 år. Vi skrattar så vi kiknar, och jag svarar: ”You could be my dad. I’m only 20 and my friends are more your age.” Efter att servitören lämnat över vårt meddelande blir det tyst. Där blev vi av med det creepot tänkte vi, men nix. En 20-30 minuter senare kommer ett litet bud med rosor till mitt bord, tillsammans med en ny servett där det står: ”To my dear daughter :).” Jag skrattar fortfarande när jag letar rätt på min beundrare och presenterar mig. Han och hans vän skrattar också, även om de förmodligen är mer obekväma än jag.

Lördag

Två shower och strike på under en och en halv timme. Och de inkluderat att vi för hand lyfte tre bilar samt väntade på lastbilen i en kvart. Mötte Miriam, Javier oxh Omar (som verkar heta Kevin och de är jätteförvirrande).. Åkte till ett tacoställe där de andra åt tacos och jag drack kaffe med mjölk fast klockan var två på natten. När vi kom hem dansade vi Salsa och Banda i vardagsrummet tills vi blev för trötta. Halv fyra stupade jag i säng, FÄRDIG efter en underbar dag (som förresten också innehöll en yogaklass utomhus, ett besök på The museum of death, en lunch i solen och en nice middag) ooh redo för nästa. Imorgon är det host family day. Sen åker vi härifrån men ja vill inte lämna dehär människorna. Undebara är dem o min hostmom har rotat igenom hela min resväska o tvättat allt smutsigt, helt sjukt..

Söndag

Vi åkte på utflykt. Jesus Cristo Rosto. En stor Jesus som var trasig och lockade människor som bajs lockar flugor. Vi njöt av solen, varandras sällskap och hade trevligt. Det såg ut såhär:









Vi åt Tacos och jag fick en miljard presenter. Sen gick vi ut.

Vi beställde in varsin öl och insåg, när de en liter vardera fulla glasen kom till bordet, att det förmodligen inte skulle behöva bli många fler. Min nästa insikt var att det förmodligen inte skulle bli så många fler öl av anledningen att det smakade som det smakade. Det vi beställt var menchiladas, öl med lime och salt, och tro mig- om du har en någorlunda normal relation till salt så är Menchiladas ingen topp-tio-i-livet precis.

Vi hade svårt att föra en konversation. Delvis för att musiken var jättehög, delvis för att varken Miriam eller Javier pratar engelska (jag har insett nu att den lilla engelska jag trodde Miriam pratade egentligen är vilda chansningar på ”yes” och ”okeey” när jag frågar eller säger något). Vi satt därför och drack vår lite äckliga öl med sugrör, betraktade männen i cowboyhatt och tjejerna i höga klackar, och koncentrerade oss sedan på bandet som började spela. Det var en tio killar, i ett konstig åldersspann från ung till gammal, i turkosa dansbandskostymer med vita uppknäppta skjortor där kragen medvetet stack utanför kavajen. Det såg för jävligt ut. De började spela någonting som lät som en blanding av Ska och Country. Folk började dansa. Nu talar vi alltså om seriös och ambitiös Banda, inte något fjollande hopp eller pekfinger i luften precis. Jag var livrädd att någon skulle dra upp mig på dansgolvet. Tillslut fick Javier med mig och han gick succesivt igenom, utan ord, hur man dansar Banda (och det var minsann inte så svårt).

Och så dansade vi. Och drack mer av den äckliga ölen. Och jag fick ögonkontakt med den snyggaste killen på stället. Han hade cowboyhatt och han stod lutad mot balkongräcket på barens loft. Återkommande utbyttes våra blickar och när jag vid tillfälle passerade honom tog han tag i mig och började prata spanska. Tyvärr kunde han ingen engelska men vi lyckades komma fram till att vi borde dansa och så gjorde vi det. En stund. Alldeles för kort så klart. Resten av kvällen sneglade jag efter honom men vi hann aldrig dansa igen förrän han försvann ur mitt liv.

Dansade också en hel del med en annan kille som var helt undebart söt och snäll. Pratade schysst engelska dessutom. Lagom till att han oxh jag utbytt mailadresser insåg vi att det var dags att dra hem. Sovdags, och imorgon bär det av till San Luis Potosi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*