Jag märkte att jag log

Jag märkte att jag log och jag insåg att det hade varit en fin dag. Vi hade dansat och sjungit och publiken hade också dansat och sjungit. Och vi låg i solen länge och Benji låg på min mage så varje gång jag fnissade till -det hände då och då- åkte hans huvud upp och ner. Sen pratade Juni från Mexico om sitt äventyr (hon reste 1989) och vi förstod henne. Hon pratade om minnen och hon sa att om tjugo år, då minns vi den här dagen. Vi kommer aldrig att glömma den.

Och jag satt i bussen med Leslie och vi pratade, om dans, om killar och om framtiden. Sen lyssnade jag på Slagsmålsklubben och tittade ut på världens största stad. Och solen var stark och trafiken var tung men det gjorde ingenting för vi kommer aldrig att glömma den här dagen, det sa vi ju, och det är ännu flera timmar till jag ska vila mitt huvud på kudden och stänga ögonen.

I mitten av den tungt trafikerade vägen – nio filer i vardera riktning – gick en man och sålde street food och en kvinna som blåste såpbubblor. De sköra kloten i alla färger som någonsin funnits och inte funnits svävade lätt ovanför bilarna, krossades mot vindrutor och vägskyltar. Slogs sönder och förvandlades till såpa efter bara några sekunders uppvisning. En kort show, ett kort men värdigt liv hade de bubblorna och jag märkte att jag log för livet är som de bubblorna. Skört och kort. Men värdigt, så värdigt och så vackert och med så många färger. Med alla färger som någonsin funnits men framför allt de som aldrig funnits alls.

En reaktion på ”Jag märkte att jag log”

  1. Så målande…
    Så kloka tankar….
    Så vackert formulerat…
    Så häftiga upplevelser i världens största stad…
    Jag längtar efter dig…och att få uppleva Mexico och världens största stad!
    Kärlek…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*