Tre stycken gråt.

Häromdagen grät jag tre gånger inom loppet av några timmar. Av lycka och av kärlek. När man väl börjat gråta en gång är det lätt att ta till tårar igen antar jag. Här är de tre anledningarna.

Alla spredde ut sig i gymnastiksalen, satte sig bekvämt på golvet och slöt ögonen.

Vi började morgonen med en aktivitet. Alla spredde ut sig i gymnastiksalen, satte sig bekvämt på golvet och slöt ögonen. Sedan blev några utvalda att resa sig, i tystnad, och öppna ögonen. Personen som ledde aktiviteten sa sedan olika statement som de skulle följa. ”Tap someone who..” följt av exempelvis: ”..inspires you, makes you laugh, is beautiful, you love, you trust, is hot, is always there for you, makes the world a better place..” etc. Personerna som stod upp fick sedan gå runt och ”ge en klapp” till personerna som passade in på de olika statementen. Frustrerad sprang jag omkring och försökte klappa alla som passade in på de olika statementen. Det fanns inte tid. Efter en stund byttes personerna ut och nya fick ställa sig upp. När man satt ner med slutna ögon visste man aldrig vem som gick omkring och gav klapparna. Att sedan sitta där, i den tysta salen, och känna händerna som klappade mig på ryggen, eller i håret eller en gång på näsan (haha!),fick mig först och främst att le, och sedan bli alldeles lycklig. Jag visste inte hur mycket jag betydde för de här människorna. Och även om man bara fick en klapp ibland, så betydde den mer än allt. Någon tycker att jag är vacker, jag får flera personer att skratta, jag inspirerar många, och några tycker att jag gör den här världen bättre. Detta är några av de statement jag minns att varma händer varsamt gav mig en klapp på axeln eller ryggen. Joelle som satt bakom mig började gråta redan innan vi avslutat aktiviteten. Jag började gråta när jag öppnade ögonen, tittade omkring mig och kastade armarna omkring mina vänner, tyst, utan att säga något. Tysnaden talade. Händerna på varandras ryggar talade. Vi behövde inte säga något.

Den andra aktiviteten handlade om att vi skulle tala om vad vi lärt oss av varandra.
Till en början stod vi i två ringar, en innerring och en ytterring, med ansikterna mot varandra. Den som ledde aktiviteten läste upp frågor som vi i tystnad skulle fundera på när vi såg på personen framför oss. ”Vad har den här personen gemensamt med dig? Var kommer den här personen ifrån? Skulle du vilja besöka den här personen när resan tar slut? Vad har du lärt dig av den här personen? Vet personen om vad du lärt dig av honom eller henne?” Den sista frågan satte nog igång tankar hos oss alla. Vi är bra på att uppskatta varandra, det är inte det, men man glömmer att uppskatta alla. Så de bad oss att leta upp några personer som lärt oss något, och tala om det för honom eller henne. Vi gick sedan runt och jag grät när jag insett vad jag lärt mig av en viss person i castet. Hon har gått igenom så mycket, går igenom mycket men aldrig klagar hon. Aldrig. Jag grät ännu mer när andra kom fram och sa vad de lärt av mig. Jag har inspirerat dem. Jag har lärt de något.

Jag var en annan människa då. Jag var nyfiken och hungrig på livet. Men jag var nervös och rädd. Och naiv. Jag är fortfarande naiv, och hungrig, men jag vet mer.

När vi anlände Denver för tre månader sedan fick vi i uppgift att skriva ett brev till oss själva. Den tredje gången jag grät igår var när vi öppnade breven. Jag läste orden jag själv skrivit. Min oro inför vissa delar i resan. Min nyfikenhet och min hunger efter livet. Min längtan efter att upptäcka, inspirera, påverka och göra skillnad. Min förhoppning om att leva livet annorlunda. Min önskan om att få leva livet, älska det och känna det. Upptäcka det. Och jag grät när jag läste om mitt avsked på Arlanda. Hur jag snabbt kramat mamma och pappa, rädd för att gråta. En snabb kram och sedan genom security. Med tårar i ögonen men med en stort leende på läpparna begav jag mig mot äventyret, mot livet. Jag grät när jag läste detta, för jag minns det så väl, samtidigt som att det känns som en livstid har passerat sedan dess. Jag var en annan människa då. Jag var nyfiken och hungrig på livet. Men jag var nervös och rädd. Och naiv. Jag är fortfarande naiv, och hungrig, men jag vet mer. Jag har levt mer, sett mer, hört mer, smakat mer och kännt mer. Älskat mer. Levt mer. Så jag skrev ännu ett brev, som jag kommer att öppna om två månader, när äventyret lider mot sitt slut. Men när äventyret tar slut fortsätter livet. Och jag ska leva varje dag av det.

En reaktion på ”Tre stycken gråt.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*