En morgon i ett tempel i Pitou, Taiwan

Morgonen var tyst, nunnorna hade i princip utan ord nickat åt oss att komma in i salen och ta del av ceremonin, och atmosfären var lugn. Den lugnande doften av rökelse fyllde mina lungor. Trots att solen inte rest sig över bergen ännu fylldes salen av ljummen morgonluft. En lätt bris från den stora golvfläkten placerad i salens högra halva fick våra hår att fladdra lätt. Vi var sex stycken, nunnorna var fyra. De var alla klädda i kåpor, tre bruna, en gyllengul.
Tystnaden bröts när trummorna började spelas. Aukustiken i salen, som var stor och hade högt i tak, skapade vibrationer som fick mig att värmas, inuti. Vibrationerna av den dova trumman och den höga tonen av klockan skakade mitt inre, gav det lugn och fick mig att andas långsammare.
I en och en halv timme satt vi i salen. De dova tonerna av trummor och de höga tonerna av klockans spel underströks av sång. En tvåstämmig vers som trots att den var oförståelig för oss var vacker. Tankarna vandrade, pulsen sjönk. Tillfredsställese och harmoni. Lugn.

Efteråt satt vi på balkongens stengolv och såg solen resa sig över bergen. Tre lager av berg, i tre nyanser av blågrått, kantates av moln och solens strålar som kastade sig upp mot himlen som en blålila solfjäder. Morgonen var fortfarande tyst, med undantag för fåglarna. De flög omkring oss och sjöng som om ingen lyssnade, oskuldsfullt och vackert. Solen reste sig tillslut upp ovanför bergskanten, och det varma klotet uppenbarade sig större ut än vanligt.
Känslan i kroppen går inte att beskriva som något annat än ett varmt lugn. Ett leende vilar på mina läppar när jag reser mig och kastar en blick mot solen som skapar långa skuggor över det gröna landskapet. Staden börjar vakna när mina bara fötter tar mig över stengolvet in i templet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*