People in a show, all lined in a row. We just push on by, it’s funny, how hard we try.

Klockan är nästan halv elva men jag känner att fem minuter, det måste jag ha. Jag måste ut och andas lite. Så jag tar på mig mina springskor, tar min ipod och börjar jag gå. Känner ingen ro. Fortfarande stressad, irriterad, arg, ledsen. Vad som sedan händer styr jag inte. Min kropp tar över mitt förnuft och slår ut alla tankar. Fötterna börjar springa. Dova duns mot den fuktiga asfalten. Planlöst tar mina fötter mig framåt, bort, någon annanstans, var som helst. Musiken dunkar i örnonen och jag börjar känna en inre tillfredsställelse. Långsamt kan jag skjuta tankarna åt sidan, låta kroppen ta över. Fokusera all min energi åt benens rörelser, musklernas sammandragningar, mina lungors andhämtning och mina trampdynors nedslag mot den hårda asfalten, något som måste kompenseras av att mina knän är lätt böjda. Sedan springer jag. En stund, säkert inte så länge, och inte med någon genomtänkt plan. Men jag springer, och det är det enda som betyder något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*