”Det var bara en dröm”

Jag har inte drömt mardrömmar sen jag var typ fem år. Inte en enda gång. Förrän inatt.

Den traumatiska fjärilsupplevelsen satte igång det, det vet jag. Det här är vad jag tror händer (någon gång vid halvett-tiden inatt): Jag slår upp ögonen och ovanför mig (ligger på rygg), ungefär en decimeter från mitt ansikte, hänger en stor spindel eller fjäril. Det är svårt att avgöra exakt vad det är, och tro mig, detta är inget jag funderar särskilt länge på. Jag kastar mitt täcke över djuret och kastar mig skrikande ur sängen.

Mamma kommer nedspringande från övervåningen och jag kastar mig gråtande på henne, sökande efter tröst, hjälp, undsättning. Jag är så rädd. Det är nog egentligen först nu jag vaknar. Det är klart som fan det inte var en insekt av storleken mindre fågel i mitt rum, i april, i sverige. Men själva vakna-upp-sekvensen i drömmen var otroligt verklig. Jag tror fortfarande, när jag minuter senare ska lägga mig i sängen igen, att det är fjärilen från kvällens lilla upplevelse som kommit tillbaka, och jag säger det gång på gång till mamma. Hon letar igenom hela sängen och mitt rum och konstaterar att ”det bara var en dröm”. Ändå överväger jag starkt att gå och lägga mig i mammas säng. Men jag trotsar min rädsla och kryper ned i min egen säng för att slappna av (my ass!) och försöka sova vidare.

Jag somnar igen, men vaknar av ungefär samma sekvens ett par timmar senare. Denna gång kommer jag relativt snabbt underfund med att det inte finns något djur i min säng och jag kan somna om, ganska snabbt.

Jag försover mig sedan på morgonen, utmattad efter drömmarna, och drar med mig en konstig oro långt in på förmiddagen. Jag drömmer ofta, men aldrig mardrömmar, och jag har inte ofta drömt att jag vaknat, och upplevt det så verkligt. Hur som helst var det hemskt. Usch.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


*